De som vi valde att inte rädda

Min mor stod som nittonåring på trottoaren i Århus i Danmark tillsammans med föräldrar och sju syskon när tyskarna marscherade in. Morfar hade varit på väg till Argentina på flykt undan pogromernas Ryssland och den långa värnplikten i tsarens stora armé.

På vägen stannade han upp i Danmark. "Detta är ett land som flyter av mjölk och honung", skrev han till mormor Dunja i Antefeke, byn i Ukraina som stått som förebild till Spelman på taket. "Och de är snälla mot judarna här". Dunja kom. De arbetade hårt, han hade en herrekiperingsaffär. Och så kom tyskarna. Officerarna måttbeställde kostymer hos morfar. Hans händer darrade när han skulle prova. Lägga upp där, släppa ut här. Naziofficerarnas kostymer.

Den 3 oktober 1943 var det dags att fly i de berömda fiskebåtarna över sundet till Sverige. De fick betala tusen kronor per person, en mycket hög summa på den tiden. Resan över blev mycket dramatisk, storm och oväder och fyrtio personer i lasten på en gammal fiskebåt. I Klagshamn i Skåne väntade lottakåren med varm choklad och bullar.

Mamma skickades till Lillsveds folkhögskola ute i Stockholms skärgård, tillsammans med andra nordiska flyktingar; judar och sådana som varit aktiva i motståndsrörelsen. En duktig gymnastikflicka som fick i uppdrag att bära den danska flaggan i en parad. Men de danska motståndsmännen där sa att "vi tycker att en riktig dansk skall bära flaggan".

Berättelserna om Sverige och de judiska flyktingarna återberättades ständigt under min barndom. Inte bara min mors, utan också min fars.

Min farmor var ledande i arbetet för mottagandet av judiska flyktingar i Malmö. Hemmet var fullt av flyktingar under krigsåren och farmor ofta mycket upptagen.

Att mamma lät ledsen när hon berättade om den danske motståndsmannen, det uppfattade jag förstås. Men att den historien ingick i en större berättelse och ett större synsätt - det förstod jag inte då. Och att farmors hängivna slit för flyktingar inte endast var ett uttryck för generositet och solidaritet, utan för en svensk flyktingpolitik som var ambivalent inför och inte tyckte sig ha ansvar för de anlända - det inser jag faktiskt först nu, efter läsningen av Mikael Byströms rykande färska doktorsavhandling om svensk flyktingpolitik under andra världskriget.

Byströms avhandling är inte en historisk genomgång av den flyktingpolitik som faktiskt fördes, utan av de attityder och argument som var i sving, i vad vi i dag kallar "det offentliga samtalet". När avhandlingen läggs som ett raster över vår tids attityder kring flyktingfrågan blir den rykande aktuell och relevant.

En av Byströms grundteser är att den nordiska tanke - som min mors danske belackare gav uttryck för - var central för tidens syn på flyktingfrågan. Den svenska flykting- och invandringspolitiken var "kontinuerligt etniskt färgad" och "den nordiska tanken var överordnad frågor om flyktingens ideologiska hemvist, skydds- eller humanitära behov." Att rädda de nordiska bröderna sågs som självklart. Och tillräckligt.

Centralt för den nordiska tanken var att danskar och norrmän (och i mindre utsträckning finnar) var brödrafolk, bärare av ett gemensamt kultur- och samhällsarv vilket utmärktes av humanitet och demokrati och självständighet. Man kopplade därför inte den nordiska synen till nazismen, som ju knappast bar på dessa karakteristika. Men det var dessa "bröder" (överhuvudtaget omtalades flyktingar som män) man borde hjälpa.

Den stora dansk-judiska flyktinggruppen blev därför problematisk, var de "nordiska bröder" eller var de "en främmande ras"? Det förra synsättet fick överhand i praktiken, men såväl ledande beslutsfattare (stats- och utrikesministern) som Socialstyrelsen och pressen behandlade de danska judarna och "andra flyktingar från Danmark" som två separata grupper.

De judiska församlingarna gavs ett särskilt ansvar för flyktingarna, det ansågs som självklart att svenska judar var de som i första hand borde hjälpa "sina egna". Att Sverige skulle motta förföljda och lidande människor just därför att de var förföljda och lidande, den synen fanns överhuvudtaget inte.

Trots detta (och trots att Sverige på 30-talet avvisat flyktingar med de mest akuta och uppenbara flyktskäl som historiens uppvisat ) hade - långt innan Palme, solidaritetstanken och 70-talets flyktingströmmar till vårt land - självbilden om "det goda flyktinglandet Sverige" etablerats. Och detta långt innan flyktingpolitik fanns som ett eget politikområde.

Denna ideologiska snarare än verklighetsbaserade självbild blev det ännu viktigare att hålla fast vid inför krigsslutet, då Sverige började bli medvetet om att dessa handlingar skulle komma att granskas och bedömas internationellt.

Men trots att man nu satt med det historiska facit i hand, menar Byström att argumenten för en förändrad grundval för utlänningspolitiken var ytterst få efter kriget - och i riksdagen närmast obefintliga. I ett remissyttrande ville Advokatsamfundet istället se preciseringar i lag inför "risken för nya flyktingströmmar av icke önskvärd karaktär". Den sönderbombade kontinenten, befolkad av människor i stort armod, var under de första efterkrigsårens debatter snarast ett argument för att utlänningslagstiftningen borde betona att "icke önskvärda element" skulle hållas utanför landets gränser.

Just konsekvenserna för arbetsmarknaden av flyktingmottagandet var centrala i debatten. Här framfördes sida vid sida två argument: flyktingarna kommer och tar våra jobb och flyktingarna kommer att ligga oss till last och leva på bidrag. Byström benämner dessa parallellt existerande synsätt "rivaltanken" och "parasittanken". De hade båda mycket lite eller inget att skaffa med en faktisk ekonomisk verklighet. I själva verket arbetade många flyktingar mycket hårt, 1942 infördes arbetsplikt för arbetsdugliga manliga flyktingar som tvångsdirigerades till de sektorer som behövde mest arbetskraft; väg-, torv-, skogs- och jordbruksarbete. Här sågs de judiska flyktingarna som särskilt problematiska, då många hade hög utbildning. Att Sverige skulle kunna tillgodogöra sig högutbildade flyktingars kompetens verkar ha varit lika främmande då som det är i dag!

Istället frodades bilderna av de parasiterande, sexuellt utlevande, stökiga och kriminella flyktingarna. Men Byström tillägger:

"Jag har emellertid identifierat ett sammanhang där flyktingen förekom som hade en positiv konnotation: kulturaktiviteter. I denna omgivning var svensken full av beundran för flyktingarnas ork och kreativitet. Det är med viss förskräckelse jag tycker mig känna igen detta konstaterande när jag i 2000- talets början möter liknade skildringar av kriminella, stökiga men kulturella färgklickar i nästan varje artikel eller tv-inslag som handlar om invandrare. Har historien stått stilla?"

Ett märkligt gap mellan verklighet och ideologi återfinns även i Byströms diskussion om antisemitismen. Han använder sig av Karin Kvist Geverts begrepp "det antisemitiska bakgrundsbruset" som betecknar att antisemitiska tankekonstruktioner var en del av det normala i samhället, samtidigt som programmatiskt uttryckt antisemitism inte accepterades i den svenska debatten.

Debattörerna blev under perioden väl medvetna om de moraliska, humanitära och demokratiska katastrofer som antisemitismen inneburit och de uttryckte sin avsky inför det våld som utmärkte den nazistiska antisemitismen. Samtidigt var många oförmögna att uppfatta att de själva uttryckte tankekonstruktioner om "juden" som hämtades från antisemitiska stereotyper. "Det antisemitiska bakgrundsbruset tycks ha begränsat vyerna för vad Sverige kunde tänkas göra för kontinentens judar", menar Byström.

På samma sätt kan man konstatera att uttalad främlingsfientlighet inte accepteras i svensk debatt, samtidigt som det främlingsfientliga bakgrundsbruset ständigt susar omkring oss och begränsar vyerna för vad Sverige kan tänkas göra för de människor som i dag söker en fristad i vårt land från förföljelse.