Nilsson och friheten

Stormaktsförsvarare är i regel opportunister. Smidigt överger de sitt skepp när den omhuldade makten försvagas eller dess brutalitet väcker allmän avsky. Men så finns också den svärmiska imperiedyrkaren, vars glöd överlever Stalingrad 1941, i pronazisternas fall, eller Ungern 56 och Prag 68, i prosovjeternas fall. USA:s koloniala fiasko i Irak gör nu vår tids supermaktsanhängare ytterst obekväma. En av dem som dock håller stånd är Expressens politiska chefredaktör PM Nilsson.

PM Nilsson brukar berömmas för sin vilja att resonera och han kan omöjligt beskrivas som någon enkelspårig sossehatande nyliberal. Han har gett stöd för Per Albins folkhemsvision, eftersom Sverige i dag ”är fortsatt lika orättvist” som på 30-talet (18 juni -00, alla hänvisningar till Expressens ledarsida). I flera frågor har han varit klädsamt prövande, rent av omprövande. Som när han svängde om trängselskatten i Stockholm (11 jan -06). Hans tidvisa prestigelöshet i inrikesfrågor kontrasterar friskt mot den ofelbarhet som präglar exempelvis våra rikstäckande morgontidningars ledarsidor. Vad gäller utrikespolitiska frågor uppvisar han dock en helt annan sida, vilket vår tids mest akuta stormaktsproblem – kriget i Irak – illustrerar.

Genast när president Bush proklamerar krig mot terrorismen enrollerar sig Nilsson: ”Dags att bli imperialist” (14 okt -01). Elfte september har åter gjort oss medvetna om att ”alla krig fortfarande gäller allas liv”, därför välkomnar han att vi går in i ”en nygammal era av politisk och militär globalisering”. Det är en moralisk mission, menar han, och ger i sammanhanget prov på vad han menar med demokrati: ”90-talets nyliberala låtgåmentalitet var en kort parentes. Oljebolag som Unocal ska inte sköta Centralasien på egen hand. Det ska USA:s regering göra, i samverkan med andra demokratier, och utefter de värderingar landet håller som sina: mänskliga rättigheter och demokrati.”

När kriget mot Irak närmar sig bor Nilsson tillfälligt i Tyskland. Han medger att Bush själv och halva hans ministär har direkta intressen i oljeindustrin. Men att det skulle påverka krigsviljan avfärdar han med påpekandet att ”nazistregimen hade exakt samma förklaring till Englands och USA:s inblandning i andra världskriget”. Nej, sådan realpolitik ”är främst en europeisk specialitet”. USA:s mål är ”inte svart, utan vitt”. Man bör ta Vita huset på orden och Bushdoktrinen på allvar, att ”global demokrati och frihet” är dess säkerhetspolitiska strävan. (2 feb -03) Han ansluter sig reservationslöst till Bushs neokonservativa agenda: ”De är övertygade om att USA i kraft av sin styrka har ett unikt ansvar för att sprida frihet över världen. Termen neokonservativ är hämtad från 1800-talets brittiska imperialister som också ansåg att de hade en världsförbättrande plikt.” (9 mars -03.)

Nilssons krigslycka är till en början stor. Han hyllar Anders Fogh Rasmussen som anslutit Danmark till ”de villiga”, vilket kommer att ge landet ”en status som liknar Nato­medlemmarnas under det kalla kriget; ömsesidig och fruktbar lojalitet med USA”. Detta kan ”mycket väl vara början på 2000-talets världsordning”. (30 mars -03.)

Krigsmotståndarna måste likväl demoniseras. Ett av de starkaste inslagen i det europeiska krigsmotståndet, skriver han, var ”en ställföreträdande antisemitism med Amerika som mottagare i stället för judenheten” (27 apr -03). I en annan artikel säger han om den tyska antikrigsopinionen att ”ibland undrar jag om det inte var en pogrom som gick den vintern, med amerikanen som ställföreträdande jude” (2 nov -03). Den här sortens nattståndna påståenden om nationalkaraktärer skulle gett vilken underordnad skribent som helst långvarigt yrkesförbud.

Några massförstörelsevapen dök aldrig upp i Irak. Men varken Bush eller Blair har något att skämmas över eftersom störtandet av Saddam legitimerar hela kriget. På tvärs mot en allmän oro över hur USA kör över FN och folkrätten menar han att USA:s inflytande måste öka. Frågan är inte hur ”USA ska kunna återanpassas till FN, utan hur FN ska kunna anpassas till de nya spelreglerna”. (17 aug -03.) Amerika ställs alltsomoftast mot ett Europa som framstår som en parasiterande odugling: ”Så länge amerikansk aktivism fortfarande är det enda realistiska svar som finns bor jag hellre i väst än i Europa.” (2 nov -03.)

Det är USA:s styrka som PM Nilsson ständigt återkommer till – och dyrkar – vilket ger hans världsbild en nietzscheansk bismak.

När motgångarna i Irak inte längre går att bortse från är det ändå aldrig fel på USA:s välvilja. Nilsson reser till Texas och faller i trans över en svart arbetarkvinna med familjemedlemmar i Irak som inte är bitter över att presidenten offrar landets söner, eftersom alla i Amerika är fria att själva välja sina liv. Han förförs av hennes ”hårdhet”, hon beskrivs som ”mästare över sitt öde” och hans artikel bär rubriken ”Irakdöden oroar inte”. (3 dec -03.)

I Nilssons värld är den europeiska antikrigsopinionen antisemitisk. Och den amerikanska – existerar inte.

Så småningom förstår Nilsson att Irakkriget kan beskrivas som att det bara lett till anarki, död, ökad terrorism och förvärrat läge i hela Mellanöstern. Men han vill hellre betona att Irak befriats från en grym diktator, att ”demonstrationsfriheten och yttrandefriheten syns varje dag” och att ”turismen i regionen boomar”. Vilken bild man väljer är en fråga om politisk tillhörighet och attityd: ”Vänstern i vid mening håller fast vid den svarta, högern vid den ljusa.” I det då kommande presidentvalet hoppades han på ”en bred legitimitet för aktivistisk utrikespolitik och en Kennedy-status för Bush, som dessutom ska förgyllas av en Mars-expedition”. (11 jan och 6 juni -04.)

Att Saddam Husseins diktatur fallit är ingen småsak. Men för att det ska passa in i Nilssons svartvita värld måste han gång på gång betona att det aldrig kunnat ske utan amerikanarnas hjälp. Vi har inte sett någonstans att Nilsson nämner hur USA och andra höll Saddam under armarna eftersom han slogs mot ayatollornas Iran. Vi har inte hört honom påminna om hur George Bush d.ä. 1992 uppmanade de irakiska shiiterna att göra uppror mot Saddam för att sedan vända dem ryggen när de massakrerades i tiotusental. Heller inte att USA anses ha förrått ett okänt antal interna kuppförsök mot Saddam. USA behövde Saddam under många år, men det kan Nilsson inte sortera in.

Trots den goodwill som Saddams fall gav har USA med brutalitet och arrogans skapat ett helvete i Irak – där naturligtvis även andra interna och externa aktörer har sitt speciella ansvar. När fiaskot är ett erkänt faktum även i Vita husets salonger måste dock PM Nilsson reagera. Hans ledare ”USA ut ur Irak” (5 nov -06) är ännu ett häpnadsväckande stycke text. Han konstaterar med smärta att det gått snett – trots alla goda intentioner och trots att det hela var helt rätt. ”Det fanns giltiga skäl att stödja kriget.” Ännu har vi inte sett en enda rad från Nilsson om att amerikanarna mördat en enda irakier. Han betonar: ”Att vara ockupant är svårt, att vara en upplyst ockupant är ännu svårare.”

Det är oklart för PM Nilsson varför Irakkriget misslyckats men ”Bush­administrationen har inte varit vuxen uppgiften”. Själva uppgiften fortfar dock att vara riktig och precis som reträtten från Vietnam fick USA att växa i styrka och legitimitet ”på ett enastående sätt” kommer det nu oundvikliga tillbakadragandet göra det möjligt att ”visa världen att USA är värd att beundra”.

Artikeln ”Vänsterns skuld i Irak” får betraktas som sorgebearbetning (8 dec -06). PM Nilsson förmår nu inte medge att han stöttade kriget, det är blott en beskyllning från vänstern, i själva verket var Expressen ”negativt avvaktande” till kriget.

Samme man som prisar ”individens överhöghet” (13 apr -03) tvingas gömma sig bakom det redaktionella kollektivet (där även enskild krigsskepsis hördes) när krigsskammen blossar upp.

Eftersom liberalerna per definition stöder demokrati och frihet bär de ingen skuld i Irakfrågan. Det gör däremot vänstern. Det bevisar Nilsson på följande vis, vi citerar hela resonemanget: ”Djupast sjön Aftonbladets kulturredaktion som upplät uppslag efter uppslag åt skribenterna Åsa Linderborg och Erik Wijk som uttalade sitt fulla stöd för vad de kallade motståndsrörelsen, det vill säga den bilbombsvåg som med förfärande kraft kom att skörda fler liv än själva kriget. Eftersom vänstern betraktade varje framgång i Irak som ett kvitto på att USA höll på att lyckas – inte på att Irak på att lyckas – och eftersom kampen mot USA överskuggar alla andra värden, var de ju tvungna att argumentera för bilbomberna. Om det är något debattläger som har sålt ut sin trovärdighet och sina pennor åt en fullständigt sjuk sak så är det dessa hantlangare.”

Här har PM Nilsson bara lögnerna kvar. Vi har många gånger betonat att vi inte accepterar någon form av våld mot civila. Däremot försvarar vi irakiernas rätt att göra motstånd mot den amerikanska ockupationsarmén – vilket räckt för Nilsson att stämpla oss som ”fascister” (23 feb -05) eller hänga ut Åsa Linderborg som syskonsjäl till Ulrike Meinhof (27 feb -05).

De flesta vi känner som engagerar sig mot detta krig var också aktiva mot exempelvis Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. I vår bok om Irakkriget och rättsosäkerheten i kampen mot terrorismen, ”Det är rätt att göra motstånd” (Karneval förlag), har vi för tydlighetens skull även med ett kapitel om Rysslands övergrepp på Tjetjenien.

Liberalernas tal om antiamerikanism (PM Nilsson är inte ensam) är inte bara en grov och ovärdig lögn – jämför med Kremls beskyllningar för antisovjetism – det är också intellektuellt kontraproduktivt eftersom det helt saknar förklaringsvärde. Men man känner förvisso andra bäst genom sig själv. När PM Nilsson var tonåring hatade han Ronald Reagan: ”Vi såg inte ondskan i öst. Sovjet ville ju ha fred och USA krig. Dessutom hade DDR dagis, noll arbetslöshet och duktiga idrottare.” (9 feb -03.) Först med murens fall föll fjällen även från hans ögon. En enögdhet från vänster byttes mot enögdhet från höger.

Det finns ett tydligt drag av fanatism över PM Nilsson. Gott och ont, vi och dom, utgör självklara motsatspar. Han är i kärnfrågan oemottaglig för argument, motståndare svartmålas och lögner blir i pressade situationer en del av arsenalen. Detta har intet med onda avsikter att göra – vi uppfattar PM Nilsson som en genuin idealist med rättvisepatos – men den bergfasta tron på en viss världsordning gör honom blind för de mörka konsekvenserna.

PM Nilsson är kanske extrem i sin glöd men hans lojalitet med USA liksom hans mccarthyistiska angrepp på meningsmotståndare är allmängods i det offentliga samtalet. Var tid måste vara på vakt mot stormakts­kryperiet – vare sig stormakten betecknas nazistisk, kommunistisk eller demokratisk. Varje liberal tvingas fråga sig: Ställer jag upp på detta?