Sanningenom Gaza: Våldet trappas upp

En hel nation håller på att spärras in och lämnas åt sitt öde. Det framgår tydligt av de senaste attackerna mot Gaza, ett område vars lidande har kommit att symbolisera den tragedi som påtvingats folken i Mellanöstern. Dessa attacker, rapporterade brittiska Channel 4 News, ”riktades mot centralt placerade militanta Hamasaktivister” och mot ”Hamas infrastruktur”. BBC talade om en ”sammandrabbning” mellan samma militanta Hamasaktivister och israeliska F-16-stridsflygplan.

Låt oss ta denna sammandrabbning i närmare betraktande. De militanta aktivisternas bil sprängdes i bitar av en missil från ett stridsflygplan. Vilka var dessa militanta aktivister? Enligt min erfarenhet är alla invånare i Gaza militanta i sitt motstånd mot sin fångvaktare och plågoande ockupationsmakten. Och vad gäller ”Hamas infrastruktur” så rör det sig om det partis högkvarter som vann förra årets demokratiska val i Palestina. Att rapportera händelsen på det sättet skulle emellertid ge fel intryck. Det skulle ge intryck av att människorna i bilen och alla de andra palestinska offren genom åren, barnen och de gamla som också har ”drabbat samman” med stridsflygplan, har utsatts för en monstruös orättvisa. Det skulle innebära att man sa sanningen.

”Vissa säger”, sa Channel 4:s reporter, att ”Hamas har provocerat fram detta [angrepp] … ”. Kanske syftade han på de raketer som avfyrats mot Israel från det fängelse som är Gaza. Channel 4:s reporter talade om ett ”ändlöst krig”, som om det rörde sig om en konflikt mellan jämbördiga motståndare. Det förekommer inget krig. Det som förekommer är motstånd bland några av de fattigaste och mest sårbara människorna i världen, riktat mot en fortgående, olaglig ockupation som bedrivs av världens fjärde största militärmakt, vars massförstörelsevapen omfattar allt från multipelbomber till vätebomber och vars politik belönas med ekonomiskt stöd från världens enda supermakt.

Enligt dokument som erhållits av United Press International finansierade Israel tidigare i hemlighet Hamas i ”ett direkt försök att så splittring och minska stödet för ett starkt, sekulärt PLO genom att utnyttja ett konkurrerande religiöst alternativ”, som en tidigare CIA-tjänsteman uttryckte det.

I dag har Israel och USA gjort helt om och stöder öppet Hamas rival, Fatah, med mutor på miljontals dollar. Israel lät nyligen i hemlighet fem hundra Fatahsoldater passera in i Gaza från Egypten, där de hade getts utbildning av en annan amerikansk klientstat, diktaturen i Kairo. Israelernas mål är att undergräva den folkvalda palestinska regeringen och sätta i gång ett inbördeskrig. De har inte riktigt lyckats. Palestinierna svarade med att bilda en nationell samlingsregering, bestående av både Hamas och Fatah. De senaste angreppen har som mål att krossa denna regering.

Den framstående israeliske journalisten Gideon Levy har beskrivit svälten som drabbar Gazas drygt en och en kvarts miljon invånare och de ”tusentals skadade, invalidiserade och traumatiserade människor som inte har möjlighet att få någon behandling alls … Skuggor till människor rör sig genom ruinerna … De vet bara att [den israeliska armén] kommer att återvända och de vet vad detta kommer att innebära för dem: ytterligare inspärrning i de egna hemmen i veckor i sträck, ytterligare död och förstörelse i monstruös omfattning.”

Varje gång jag har besökt Gaza har jag uppfyllts av djup melankoli, som om jag vore en inkräktare på en hemlig sorgeplats. Rökslingor från vedbrasor ringlar sig över samma Medelhavsvatten som fria folk lever intill, men inte här. Längs stränder som turister skulle betrakta som pittoreska släpar sig Gazas inspärrade fångar fram; rader av sepiafärgade figurer blir till siluetter som går längs vattenbrynet, genom skvalpande kloakvatten. Vattnet och elen stängs av, återigen, när generatorerna bombas, återigen.

En kort tid innan han dog anklagade Edward Said bittert utländska journalister för den destruktiva roll de spelar för att ”osynliggöra bakgrunden till det palestinska våldet, reaktionen från ett desperat och fruktansvärt förtryckt folk, och det hemska lidande ur vilket denna reaktion uppstår”. Precis som invasionen av Irak var ett ”krig genom medierna” kan samma sak sägas om den groteskt ensidiga ”konflikten” i Palestina. Det banbrytande arbete som utförts av Glasgow University Media Group visar att tv-tittarna sällan får veta att palestinierna är offer för en olaglig militär ockupation; termen ”de ockuperade områdena” förklaras sällan. Den selektiva användningen av språkliga begrepp i tv-nyheterna spelar en avgörande roll för att upprätthålla denna förvirring och okunnighet. Ord som ”terrorism”, ”mord”, och ”hänsynslöst, kallblodigt mördande” beskriver israelers död, nästan aldrig palestiniers.

Det finns hedervärda undantag. Den kidnappade BBC-reportern Alan Johnston är ett av dem. Men i den massiva rapporteringen om kidnappningen av Johnston nämndes aldrig de tusentals palestinier som rövas bort av Israel och som i många fall inte får träffa sina familjer på flera år. Det görs inga vädjanden för dem. I Jerusalem har de utländska journalisternas organisation Foreign Press Association (FPA) dokumenterat hur israeliska soldater skjutit mot och skrämt dess medlemmar. Under en åttamånadersperiod skottskadades åtta journalister, inklusive CNN:s stationschef i Jerusalem, av israelisk militär, varav några allvarligt. I vart och ett av fallen protesterade FPA. Inte i något fall fick organisationen ett tillfredsställande svar.

En form av censur genom utelämnande genomsyrar den västerländska medierapporteringen om Israel, i synnerhet i USA. Hamas avfärdas som en ”terroristgrupp som försvurit sig åt Israels förstörelse”, som ”vägrar att erkänna Israel och som vill slåss inte förhandla”. Hamas upprepade förslag om en tioårig vapenvila ignoreras, liksom en hoppingivande ideologisk förskjutning som nyligen skett inom Hamas och som innebär ett historiskt accepterande av Israels suveränitet.

Den gängse medierapporteringen undertrycker sanningen: att Israel har föresatt sig att förgöra Palestina.