”USA skyddar inte kvinnorna”

För flera år sedan, efter att den amerikanska invasionen av Afghanistan till en början varit militärt framgångsrik och talibanregimen tillfälligt störtats, gavs Afghanistans folk löftet att ockupationsstyrkorna skulle återuppbygga landet och förbättra befolkningens vardagliga liv.

I dag, åtta år efter att den amerikanska armén tågade in i Kabul, ligger fortfarande högar av sopavfall på gatorna. Det finns inget rinnande vatten. Elektricitet levereras bara sporadiskt i städerna, och överhuvudtaget inte på landsbygden. Afghanerna lever under ett konstant hot om militärt våld.

Den amerikanska invasionen utgör ett misslyckande. En ökad amerikansk truppnärvaro kommer inte att göra något för att upphäva den förödelse som kriget har inneburit för afghanerna.

Det som vi, i egenskap av humanitärt engagerade feminister, bekymrar oss mest för är den afghanska civilbefolkningens välfärd. Det var därför det var så nedslående att få höra att organisationen Feminist Majority Foundation har lånat sitt – och feminismens – goda namn åt att förespråka ytterligare truppeskalering och krig.

På organisationens hemsida står det att det första målet för dess ”Kampanj för afghanska kvinnor och flickor” är att ”utöka antalet fredsbevarande styrkor”.

För det första är koalitionsstyrkorna stridande trupper och på plats för att utkämpa ett krig, inte för att bevara fred. Inte ens Pentagon använder den sortens termer för att beskriva de amerikanska styrkorna i Afghanistan. Vad viktigare är: det trötta påståendet att en av de huvudsakliga målsättningarna med den militära ockupationen av Afghanistan skulle vara att befria de afghanska kvinnorna är inte bara absurt – det är direkt stötande.

Att bedriva krig leder inte till kvinnors frigörelse någonstans i världen. Kvinnor drabbas alltid oproportionerligt hårt av krigets följder, och att tro att kvinnors rättigheter skulle kunna erövras med kulor och blodspillan är en farligt naiv ståndpunkt. Feminist Majority borde förstå detta instinktivt.

Fakta är följande. Efter invasionen fick amerikanska nyhetskonsumenter höra rapporter om att de befriade kvinnorna hade kastat av sig sina burkor och gått tillbaka i arbete. De rapporterna var enbart myter och propaganda. Med undantag för situationen för ett fåtal kvinnor i Kabul har vardagslivet för Afghanistans kvinnor sedan talibanernas fall antingen förblivit oförändrat eller kraftigt förvärrats.

Under talibanernas välde var kvinnor instängda i sina hem. De tilläts inte arbeta eller gå i skolan. De var fattiga och saknade rättigheter. De saknade tillgång till rent vatten och hälsovård, och de tvingades in i äktenskap, ofta redan som barn.

I dag lever den stora majoriteten kvinnor i Afghanistan på precis samma sätt, med en märkbar skillnad: De är omgivna av krig. Konflikten utanför dörren till deras hus äventyrar deras eget och deras familjers liv. Kriget ger dem inga rättigheter i hushållet eller det offentliga livet, och det innestänger dem ännu mer i hemmets fängelse. En militär eskalering kommer endast att innebära en ännu djupare tragedi för Afghanistans kvinnor.

Under de senaste åren har det skett en del kosmetiska förbättringar när det gäller de afghanska kvinnornas levnadsförhållanden. Upprättandet av ett ministerium för kvinnofrågor var ett sådant omtalat exempel. I själva verket är detta ministerium så tandlöst att många anser att det borde avskaffas.

Beslutet att 25 procent av platserna i parlamentet skulle beträdas av kvinnor var ytterligare ett sådant kosmetiskt exempel. Det sitter förvisso 67 kvinnor i Afghanistans parlament, men merparten av dem är anhängare till krigsherrar och själva motståndare till kvinnors rättigheter. När den famösa våldtäktslagen antogs av parlamentet var det ingen av dessa ledamöter som på allvar motsatte sig den. Malalai Joya, en stridbar feminist som tidigare satt i parlamentet, har sagt att hon har blivit trakasserad och hotad av dessa krigsherrelojala kvinnliga parlamentsledamöter.

Den amerikanska militären må ha störtat talibanerna, men den banade väg för krigsherrar som är precis lika kvinnofientliga och kriminella som talibanerna. Kvinnofientliga, patriarkala ståndpunkter företräds nu av den afghanska regeringen, de stadfästs i domstolarna, och de tar kroppslig gestalt i president Hamid Karzai.

Hur fasansfull kvinnors ställning i Afghanistan än kan tyckas för de av oss som lever i västvärlden är det sorgligt nog så att de afghanska kvinnornas svåraste problem inte har med patriarkatet att göra. Deras största problem är krig.

Mer än 2 000 civila dödades i Afghanistan under 2008. Och katastrofala flygangrepp som det i Farahprovinsen i maj som dödade uppskattningsvis 120 människor – många av dem kvinnor och barn – får nu dödssiffran att stiga ytterligare. Afghaner som överlever dessa attacker flyr ofta till städerna, där de inhyses i överbefolkade flyktingläger. De lever där i tält utan mat, vatten och filtar, och dödstalen stiger.

Livet är inte bättre för dem som inte flyr. En tredjedel av Afghanistans befolkning lever i svår fattigdom. Dödligheten i samband med barnafödande är den näst högsta i världen, och afghanska barn löper 25 procents risk att dö innan de har fyllt fem år. Så ser krigets konsekvenser ut.

Under de åtta år som gått sedan USA invaderade landet har dessutom opiumproduktionen ökat med 4 400 procent, vilket har gjort Afghanistan till världens opiumcentrum. Knarkmaffians våldsutövning utgör nu ett större hot mot Afghanistan och landets kvinnor än talibanerna.

Vissa av de största narkotikasmugglarna ingår i USA:s marionettregim. Situationen förvärras än mer av att den afghanska regeringen är mer korrumperad än någonsin – värre till och med än under talibanerna. Nu uppger till och med västerländska källor att bara några ören av varje biståndskrona når fram till människor som behöver hjälp.

Om koalitionsstyrkorna verkligen bryr

sig om kvinnor så är detta de problem som måste åtgärdas. Det militära etablissemanget hävdar att det måste vinna en militär seger först, och att USA kommer att ta hand om humanitära behov när segern är vunnen. Men de har fått det hela om bakfoten.

Om människors levnadsförhållanden förbättras så kommer säkerheten att förbättras. Om fokus i stället läggs på säkerhetsfrågor på bekostnad av humanitära mål kommer koalitionsstyrkorna inte att uppnå någotdera. Det första steget mot att förbättra människors liv vore en förhandlingsuppgörelse om ett slut på kriget.

När vi i samtal för fram denna ståndpunkt får vi höra att USA inte kan lämna Afghanistan på grund av vad som kommer att hända med Afghanistans kvinnor om så skedde. Låt oss vara tydliga. Kvinnor blir utsatta för gruppvåldtäkter, misshandlade och mördade i Afghanistan. Tvångsäktenskap förblir vanliga, och fler kvinnor än någonsin tvingas in i prostitution – ofta för att utnyttjas av utländska soldater.

Den amerikanska närvaron i Afghanistan gör ingenting för att skydda afghanska kvinnor. Kvinnor tvingas offra sig själva i en aldrig tidigare skådad omfattning. När ingen rättvisa ges åt kvinnor finner de ingen annan utväg än självmord.

Feminister och andra humanitära aktivister bör lära sig av historien. Det här är inte första gången som kvinnors välbefinnande har utnyttjats som förevändning för imperialistisk militär aggression. Feminister världen runt måste sluta att tillåta att feminismens goda namn manipuleras och används som täckmantel för ännu ett aggressionskrig.

Feminist Majority Foundation borde lyssna till parlamentsledamoten Malalai Joya, representant från Farahprovinsen, som kastades ut ur parlamentet 2007 därför att hon var modig nog att höja sin röst. Hon höll en presskonferens efter att USA hade bombat hennes provins, och hon skrädde inte orden: ”Vi kräver att ockupationen av Afghanistan ska upphöra och att de här tragiska krigsförbrytelserna ska stoppas.”

Det borde vara det första målet i Feminist Majority Foundations kampanj för afghanska kvinnor och flickor.