Vem vågar sticka upp nästa gång?

Göteborgskravallerna kom som en chock för de flesta svenskar, vem har egentligen kunnat smälta det som hände? Sedan dess pågår något som kanske är än mer chockerande, nämligen Göteborgsprocesserna, vår tids stora rättsskandal, där folk kan dömas utan synbar logik, med otillförlitliga polisvittnen, med manipulerade eller obefintliga bevis, gärna i grupp, gärna också med politiska förtecken. Och de döms till hårda straff.

Vad vi bevittnar är hur konfrontation ersätter konsensus som grund för samhällskontraktet. Det är som att domstolarna inte längre vill skipa rättvisa, de vill statuera exempel.

Och polisen? Ja, minns polislagens grundsats om "att främja rättvisa och trygghet" och ställ det mot Rikspolisstyrelsens utvärdering av insatserna under EU-toppmötet:

"Cirka 1 100 personer frihetsberövades under EU-kommenderingen. Många frihetsberövanden ledde till anhållande och häktning. Enligt uppgift från Polismyndigheten i Västra Götaland hade fram till den 12 december 38 domar fallit för brott begångna under mötesveckan. Resultatet av Polisens utredningsarbete måste betraktas som framgångsrikt.".

Lider domstolarna av samma resultatfixering? Det tycks så. Låt mig redovisa Göteborgsprocessernas kännetecken.

1. Oerhörda straffskärpningar

I min senaste sammanställning har 32 personer dömts för våldsamt upplopp efter Göteborgshändelserna. Påföljden är i genomsnitt 14 månaders fängelse.

Vad vi bevittnar är hur konfrontation ersätter konsensus som grund för samhällskontraktet. Det är som att domstolarna inte längre vill skipa rättvisa, de vill statuera exempel.

Jämför med den moderna praxis jag funnit före Göteborg: 20 personer som mellan 1994 och 2000 dömdes för våldsamt upplopp med i genomsnitt en dryg månads fängelse som påföljd.

För ett tiofaldigt höjande av praxis väntar man sig en kraftfull och noggrann motivering. Men dessa varierar från dom till dom, än talas det om att upploppen var planerade, än att de ägde rum i centrum av större stad, än att de var så våldsamma att polismän tvingades skjuta skarpt för att freda sig (sic!). Ett av de mer förekommande argumenten är att upploppen var ett angrepp mot EU-toppmötet eller demokratin.

De förstnämnda grunderna förelåg dock även i de tidigare fallen med låg påföljd. Utom polisskotten då. Och vad gäller angrepp mot toppmöte och demokratin kan man fråga sig vari det bestod eftersom EU-delegaterna aldrig var i närheten av ett upplopp och samtliga stora demonstrationer kunde genomföras utan allvarliga incidenter.

Man väntar sig även ett prejudikat från Högsta domstolen. Men icke, först i april kommer HD att behandla ett Göteborgsmål, när ett otal stränga domar redan avkunnats och praxis satt sig.

2. Bristande rättslogik

Det fall som snart tas upp i HD kommer enbart att granskas i påföljdsdelen, trots att försvarsadvokaten Per Rudbäck i sin överklagan pekar på allvarliga misstag i hovrättens agerande.

Vad som klart framkommit är att den åtalade 19-åringen mot polisen kastat en sten och två småpinnar, utan att skada någon. Men han döms för mycket mer: för anstiftan och anförande av våldsamt upplopp, samt skadegörelse, till ett år och åtta månaders fängelse, efter avdrag för låg ålder.

Tingsrätten dömde för anstiftan på plats A, medan hovrätten dömer för anstiftan på plats B och misstanken väcks att hovrätten helt enkelt inte kunnat hålla saker rätt i huvudet. Detta liknar något så allvarligt som ett rättegångsfel, med Rudbäcks ord: "hovrätten har uppenbarligen haft en felaktig uppfattning om innehållet i tingsrättens dom och i följd härav i strid mot gällande rätt dömt NN som anstiftare i detta skede". Det är för övrigt just det skede där polisvittnena själva intygat att NN:s agerande inte haft någon effekt på folksamlingen.

I det största målet efter "Gbg 2001" sänkte hovrätten nyligen påföljden för de åtta ungdomar som deltagit i en informationscentral. Man underkände nämligen de enda konkreta sambanden mellan centralen och upploppen: de omtalade sms-meddelandena samt en 20-årig kontakt på stan. Ändå döms de åtta till runt två års fängelse vardera för medhjälp till våldsamt upplopp, och deras skuld fastställs i termer av "måste förutsättas" och "framstår som uppenbart" samt med en hänvisning till att nämnda 20-åring ju fällts för anförande av våldsamt upplopp i ett annat mål.

Måste jag tillägga att 20-åringen i sitt mål fälldes med en stark hänvisning till sambandet med informationscentralen. Bevisen går runt.

3. Ofelbara polisvittnen

I domen mot denne 20-åring lägger hovrätten stor vikt även vid en polisspanare. Denne vittnade om att 20-åringen under ett möte inför EU-toppmötet "manade till kamp", "var aggressiv i tonen" och "uttalade att det skulle bli strid om några "jävla snutar" hindrade dem".

Nu visar det sig att en dokumentärfilmare spelat in anförandet, även polisspanaren syns i bild och det framgår att 20-åringen överhuvudtaget inte använt uttrycket "jävla snutar", att han inte manat till kamp eller talat om strid, utan blott beskrivit de vita overallernas välkända planer på ett ickevåldsgrundat och symboliskt inträngningsförsök på mässan. Ingen kan heller med gott samvete påstå att denne leende och tillbakalutade kille uppträder aggressivt.

Polisspanaren kommer i dagarna att anmälas för mened och utan att yttra mig i den skuldfrågan kan jag konstatera att han allra minst demoniserar 20-åringen.

Vad gäller det fall som tas upp i HD, men bara i påföljdsdelen, ger det även bra exempel på vittnesstandard. Den spanare som är "helt säker" på att den åtalade NN lämnade platsen i en viss riktning överbevisas där av en videofilm som visar hur NN gick på ett helt annat vis. Och en annan spanare är likaledes "helt säker" på att NN krossade en viss polisbils vindruta med en planka, medan en tät serie stillbilder tagna av journalisten Jörgen Hassler visar hur denna vindruta krossas av två personer på motorhuven och ingenstans syns NN till.

Det verkligt allvarliga är hovrättens bedömning av dessa vittnen. Om den förre att han gjort ett "balanserat och trovärdigt intryck" samt att inga omständigheter framkommit som sätter tillförlitligheten i fråga. Om den senare att även han är "trovärdig", att rätten inte finner det "sannolikt" att han "skulle ha sett eller minnas fel".

Det är just på dessa vittnens uppgifter hovrätten bygger sin dom och jag kan inte annat än instämma med Rudbäcks reflektion i överklagan: "Man kan efter detta inte undgå att ställa sig frågan hur ofta som någon felaktigt anses skyldig, då domstolarna regelmässigt utgår ifrån att polisens uppgifter inte bara är trovärdiga utan även tillförlitliga vilket är en väsentlig skillnad."

4. Suggestion i stället för bevis

Under flera rättegångar har åklagarna visat en kravallkavalkad med starka scener från de olika upplopp som förekom under toppmötet. Detta alldeles oavsett om den åtalade agerat under just dessa upplopp (oftast har han eller hon inte det).

Vid infocentralsrättegången förekom ett bildspel om hur sms-dataprogram fungerar, med en vinjettbild som föreställer en maskerad demonstrant som riktar ett skjutvapen mot polis. Bilden är från Tyskland.

5. Manipulerade och undanröjda bevis

Det pålagda ljudet på polisens kopia av polisskottet mot Hannes Westberg är välkänt genom tv. Tillkommer gör flera fall där polisen vägrat lämna ut film, tappat bort film eller rent av förstört film som kan tala till de åtalades fördel.

6. Grupprocesser

Sju danskar har dömts i ett mål, fem danskar i ett annat, åtta svenskar i infocentralen och i ytterligare fem mål förekommer fler än en tilltalad. Det allvarliga är bristen på individualisering i gärningsbeskrivning, skuldfråga och påföljd. Ibland är den obefintlig, om de åtta i infocentralen skriver hovrätten helt frankt: "bör de anses lika delaktiga".

7. Politisering

Har åklagaren i någon åtalads dator eller bokhylla hittat extrem litteratur, då får rätten också veta detta. Själv är jag lika skyldig, till höger som vänster, alltifrån RAF- till NSDAP-material väntar i mina samlingar på att bli bevis i en politisk rättegång.

I ett enda mål avviker påföljden mot nyetablerad praxis på det viset att den är lägre. Det är också det enda mål där rätten konstaterar att den åtalade "saknar djupare politiskt engagemang".

8. Total ensidighet

Hundratals demonstranter och aktivister har åtalats eller väntar på åtal. Även poliser har anmälts i hundratal - men inte en enda av dem har ännu åtalats.

Rättsskandalen pågår mitt för ögonen på oss. Det är mer konfrontation än rättvisa. Sverige ska anpassas till internationella förhållanden på alla plan, polisiära såväl som rättsliga. Konsekvenserna är oöverblickbara men kanske önskvärda från maktens sida. Kritiker av den globala ordningen bör hållas på mattan. Och hur många vågar fortsättningsvis demonstrera? Vem vågar protestera, vittna, anmäla eller sticka upp?

Myndigheterna ber om en kull verkliga terrorister. Själv vill jag hoppas att de dömda tvärtom utvecklas till de klokaste och vassaste demokraterna i mannaminne.