Ska deras hopp släckas igen?

Jag följde med Roberto Navarrete in på nationalstadion i Santiago i Chile. Den sydliga vintervinden svepte ner från Anderna, och stadion var tom och spöklik. Inte mycket hade förändrats, sa han: hönsnätet, de trasiga stolsitsarna, tunneln in till omklädningsrummen varifrån skriken ekade. Vi stannade framför en stor siffra 28. ”Det var här jag satt, mittemot resultattavlan. Det var härifrån jag kallades till tortyren.”

Tusentals av Chiles ”inspärrade och försvunna” satt fängslade inne på stadion efter den Washingtonstödda kupp som general Pinochet genomförde mot Salvador Allendes demokrati den 11 september 1973. Majoriteten av Latinamerikas folk, los abandonados, har aldrig glömt den historiska lärdomen av illdåden som begicks i samband med det första ”11 september”. ”Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”

När jag gjorde min film The War on Democracy tog jag hjälp av chilenare som Roberto och hans familj, och Sara de Witt, som var modig nog att tillsammans med mig återvända till tortyrkamrarna i Villa Grimaldi, som hon på något sätt hade lyckats ta sig levande ur. Tillsammans med andra latinamerikaner som upplevde kontinentens diktaturer vittnar de om den propaganda som nu sprids för att undergräva ytterligare ett episkt försök att förnya både demokratin och friheten på kontinenten.

Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.

Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling. I städer som sedan länge kontrollerats av oligarker och deras servila medier har denna explosion av folklig makt börjat förändra människors liv.

Det är detta nya självförtroende bland Venezuelas ”osynliga folk” som har retat upp invånarna i de rika förorterna. Förskansade bakom sina murar och vakthundar påminner de mig om vita sydafrikaner. Venezuelas vilda västern-medier är mestadels i deras ägo; 80 procent av tv-bolagen och nästan samtliga 118 tidningskoncerner är privatägda. Fram till nyligen brukade en tv-programledare kalla Chávez, som är till hälften ursprungsinvånare, för ”apa”. Tidningars förstasidor framställer presidenten som Hitler, eller som Stalin (kopplingen skulle vara att båda tycker om bebisar).

Bland de tv-bolag som skriker högst om censur finns de som finansieras av den amerikanska organisationen National Endowment for Democracy, som verkar i samma anda som CIA. ”Vi hade ett dödligt vapen, medierna”, sa en amiral som var en av kuppmakarna 2002. Tv-stationen RCTV, som aldrig åtalades för sin inblandning i försöket att störta den folkvalda regeringen, förlorade bara sitt marksändningstillstånd och sänder fortfarande via satellit och kabel.

Icke desto mindre är av RCTV:s situation ett ömmande fall för de kommentatorer i Storbritannien och Förenta staterna som upprörs över Chávez dristighet och popularitet, och som beskriver honom som ”maktgalen” och ”tyrannisk”. Det faktum att han är det äkta resultatet av ett folkligt uppvaknande förtigs. Till och med beskrivningarna av honom som ”radikal socialist”, i regel använt som en nedsättande beteckning, ignorerar medvetet det faktum att han är nationalist och socialdemokrat, en beteckning som många i Storbritanniens labourparti en gång i tiden var stolta att använda om sig själva.

I Washington fruktar det gamla dödsskvadronsgänget från Iran-Contras-skandalens dagar, som kommit tillbaka till makten under Bush, de ekonomiska broar som Chávez nu bygger i regionen, exempelvis användningen av Venezuelas oljeintäkter för att göra slut på slaveriet under Internationella valutafondens diktat.

Det faktum att han upprätthåller en nyliberal ekonomi med en tillväxt på över tio procent, låter de rika bli rikare - vilket enligt den amerikanska tidskriften Banker är något som bankvärlden ser på med beundran - föranleder sällan någon kritik av hans begränsade reformer.

Liberala eliter under Blair och Bush underlåter att försvara sina egna grundläggande rättigheter och tvingas samtidigt bevittna hur själva idén om demokrati som något som liberalismen har ensamrätt på utmanas på en kontinent om vilken Richard Nixon en gång sa att ”folk inte bryr sig ett skit”. I sin arrogans kan de inte acceptera att Rousseaus idé om direkt folklig suveränitet kan ha såtts som ett frö bland de fattigaste, än en gång, och att ”den mänskliga andens hopp”, som Roberto talade om inne på stadion, har återvänt.