Arena – helt utan rörelse

Vad händer med en rörelse när dess intellektuella vägrar peka ut möjliga vägar framåt?

När Kajsa Ekis Ekman i somras skrev om tidskriften Arena (Dagens Nyheter 11 juli) startade hon en debatt som fortfarande pågår (se Arena nr 4, 5, 6:2009). Hon rörde nämligen vid något mycket djupare än sitt eget magonda. Arena är ju inte bara en röst i mängden. Arena är den plats där socialdemokratins intellektuella utvecklar sin verklighetsbild och sina politiska prioriteringar. Redaktionen är nära lierad med den socialdemokratiska partiledningen och man påverkar tydligt rörelsens idédebatt. Genom att kritiskt granska Arena hittar man några viktiga förklaringar till vänsterns kris.

Vad är det då för fel på Arena? Ekis Ekman ger en viktig pusselbit när hon påpekar redaktörernas vana att bakvägen plantera högerståndpunkter genom att föra en metadebatt, där den egna hållningen alltid sägs vara marginaliserad av ”vänstern” och just därför inte behöver stödjas av argument.

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Varför gör Arena på det här viset? Den brittiska litteraturkritikern Terry Eagleton beskriver i The illusions of postmodernism (Blackwell 1996) den postmoderna vänstern som resultatet av en kapitulation. Under 1980- och 1990-talet slog nyliberalismen tillbaka arbetarrörelsens radikala kamp för frihet, jämlikhet och syskonskap som under en kort och historiskt unik period faktiskt varit framgångsrik. Delar av vänstern svarade som bekant med att ärligt eller cyniskt ansluta sig till den vinnande högern. Andra fortsatte trots motgångarna frihetskampen i och utanför parlamenten och inte minst i fackföreningsrörelsen. En del av vänstern valde dock en annan väg – de definierade om sin radikala kamp så att nederlaget kom att likna en seger.

Denna postmoderna vänster fokuserade helt enkelt sin frihetskamp till områden som den segrande makten struntade i: språk och sexualitet. Klassamhället blev en semantisk fråga, samtidigt som man övergav den grundläggande analysen om motsättningen mellan arbete och kapital. Kampen för sexuell frigörelse behöll man från den gamla vänstern. Eftersom den marknadsliberala segermakten skapar sitt herravälde genom att fysiskt kontrollera människor och resurser hotas den inte av en vänster som huvudsakligen ägnar sig åt språkanalys och kamp för sexuell frigörelse. Den postmoderna vänsterns funderingar mötte därför nästan inget motstånd, vilket den gärna tolkade som en framgång.

Det här är tråkigt nog också en rätt träffande beskrivning av Arena. Tidskriften möter sällan några invändningar från högerhåll, vilket bara delvis kan förklaras av att udden i texterna så ofta är riktad mot en inskränkt ”vänster” som inte håller med Arena. Påfallande många texter bygger på språk- och debattanalys. Den som uttrycker den empatiska tanken att en filippinsk gästarbetare är offer för exploatering anklagas av Arena för att själv vara förtryckaren – tänk i stället att gästarbetarens exil utan sina barn är självvald, och hon är befriad.

I senaste numret hävdar Arenaredaktören Karolina Ramqvist att ”vänstern” inte begriper att ”pervorörelsens” frihetskamp även gynnar den unga dubbelarbetande mamma, som hon menar att denna vänster annars brukar ömma för. ”Vänstern”, menar hon, har fastnat i sina kategorier och generaliseringar: ”Dubbelarbetande unga kvinnor med barn är aldrig några pervon, och pervon är aldrig dubbelarbetande unga kvinnor med barn”. Problemet med Arenas fokus på sexuell frigörelse är inte projektet i sig. Området är viktigt och var ett av den gamla vänsterns många frihetsprojekt under sin glansperiod. Problemet är att Arenaredaktörerna ser sexuell frigörelse som snudd på det enda vänsterprojektet värt att driva. Det är, som Eagleton uttrycker det i After Theory (Penguin 2004), den erotiska kroppen man intresserar sig för, inte den svältande.

Skälet till att Arenavänstern är ointresserad av en politik som tryggar andra grundläggande mänskliga behov än de sexuella, är att man förnekar att vi människor alls har en gemensam natur som det politiska systemet bör ta hänsyn till. När Nina Björk argumenterade för att mänskligheten förenas i ett medfött beroende av andra människor och allas vår ofrånkomliga fysiska skörhet, svarade Arenaredaktören Per Wirtén att han för sin del längtar bort från naturen och att ”digital kommunikation, bioforskning och teknisk utveckling” kommer att befria oss från kroppens och naturens fängelse.

Teknikreligiositeten är typisk för Arenavänstern, som gärna talar lyriskt om megastäder, använder ”naturen” som skällsord, visar förstrött intresse för klimathotet och missar det faktum att människor världen över, också i de rikaste länderna, faktiskt ägnar större delen av sina liv åt att kämpa för sin egen och sina medmänniskors kroppsliga överlevnad. Den som till äventyrs känner sig maktlös och omringad av ett brutalt kapitalistiskt system får av förre Arenaredaktören Magnus Linton veta att vi faktiskt lever ”i en tid där det tack och lov blivit enklare att vara någon annan än att vara sig själv” (DN 31 juli). I Arenavänsterns tankevärld är vi alla fria att välja det liv vi önskar oss.

Mitt under pågående högerrevolution fortsätter alltså Arena att fokusera på allt annat än just centrala politiska maktförskjutningar i samhället. Inte många ord skrivs om politiken för att krossa fackföreningsrörelsen, om kriget mot de sjukskrivna, om klyftorna som ökar. Om man bara hade läst tidskriften Arena under de senaste tre åren skulle man ha kunnat missa att vi fått en borgerlig regering.

Ett annat exempel på Arenas individualistiska människosyn demonstreras när den ifrågasätter varje form av sociologisk analys av främlingsfientlighetens orsaker. Det är som om tidskriftens brist på klassanalys och motvilja mot empati omöjliggör förståelse. Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen: ”Arbetarklassen fråntas sitt politiska subjekt när deras handlingar, även de djupt osolidariska, ges legitimitet genom svekdiskurser” (Arena nr 4/2009). Att den fyrtio år långa perioden efter kriget då främlingsfientligheten var maktpolitiskt undanträngd i Europa sammanföll med hög sysselsättning och fungerande välfärd intresserar inte. Det är rasismen som ideologi, som text, som bekymrar Mavi. Vart tog empatin, ja solidariteten, vägen? En post-empatisk vänster? Är det Arenas projekt?

Den svenska högern förstår vad Arena inte fattar, nämligen att framgångsrika politiska projekt kräver enighet – utan samarbete och gemensamma mål är man chanslös. I ledaren i senaste numret deklarerar Karolina Ramqvist i god postmodern stil att det aldrig mer kommer att formas någon stark politisk vänsterrörelse: ”Enighetens tid kommer aldrig komma tillbaka. Vi kommer aldrig att tåga under den där banderollen och vi kommer aldrig att vara lojala med partier.” Arenas tredje chefredaktör tror alltså inte på politisk eller facklig organisering från vänsterns sida.

LO och dess medlemsförbund bidrar till Arena bland annat genom stödprenumerationer och stödannonser. I senaste numret återfinns en annons från Pappers och Kommunal. Till dem vill vi ställa frågan: Är det på grund av gamla meriter, eller annonserar ni för att det överhuvudtaget ska stå någonting om facket i Arena, under ett år då facket efter högerregeringens attacker tappar tusentals medlemmar och a-kassan eroderas?

Det kan ju knappast vara så att facket lockats av Arenaredaktionens eget budskap till tidskriftens annonsörer: ”Våra läsare är välutbildade och har ett aktivt intresse av politik, kultur och samhällsfrågor. Här finns ledande politiker och opinionsbildare. Här finns morgondagens makthavare. (…) Med (…) Tidskriften Arenas läsare – högutbildade ensamstående höginkomsttagare som bor i storstäder – når du som annonsör en omistlig skara människor. Våra priser är konkurrenskraftiga – våra läsare exklusiva.”

Så talar eliten, till eliten, om eliten. Arbetarrörelsens socioekonomiska kärngrupper lyser med sin frånvaro, inte bara som prenumeranter utan i hela tidskriften Arena. Det budskap som socialdemokratins intellektuella spjutspets riktar till ”morgondagens makthavare” är att ingen kollektivt driven förändring är möjlig, att klassanalys är något gammaldags, att sexuell frigörelse är den viktigaste frågan och att det som av tradition varit kärnan i vänsterns uppdrag – att skydda människor mot exploatering – är en ickefråga.

Så bidrar Arena till att skapa en förvirrad och svag socialdemokrati utan maktanalys, en fackföreningsrörelse stadd i reträtt, och ett rödgrönt vänsteralternativ som, även om man förhoppningsvis lyckas återta regeringsmakten i höstens val, lider av katastrofalt dåligt självförtroende. Arena hjälper rörelsen att klippa banden till sin sociala bas, den arbetarklass som den gamla vänstern såg det som sin självklara uppgift att företräda. Hela denna samhällsklass försvinner i den stora postmoderna vändningen.

Men som finansiärer genom fackliga annonser duger fortfarande proletariatet. Så kanske man kan finansiera en tidskrift. Men som redskap för vänstern att förstå och förändra världen i socialt hållbar riktning, är produkten Arena tyvärr helt obrukbar.