Att avslöja är inte att gräva

I går fick journalisterna Mikael Ölander och Mikael Hylin Guldspaden för avslöjandet att Jan Guillou för 40 år sedan umgicks med en KGB-officer. Prisjuryns beslut är obegripligt eftersom Expressen i det här fallet inte ägnat sig åt någon grävande journalistik.

Som alla vet uppstår en hel del mediedrev genom att insider A vill skada person B och därför tipsar en journalist om hur denne med små arbetsinsatser kan ”avslöja” något som är förklenande om B. Eftersom tipsare A vill vara anonym kan journalisten inkassera äran för ett arbete som egentligen aldrig utförts eftersom scoopet serverats färdigt på fat. Sannolikheten är därför stor att journalister nappar på sådana här erbjudanden, särskilt om saken gäller kändisar eller makthavare eftersom ”avslöjandet” då får större uppmärksamhet.

Bakom mediala avslöjanden behöver det alltså inte nödvändigtvis dölja sig ett imponerande grävjobb. Därför preciserar stadgarna för Guldspaden att priset ska gå till ”de journalister – verksamma i svenska medier – som genom engagerad och kunnig journalistik avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomförd.”

Alla journalister som nomineras till Guldspaden måste också noggrant redovisa sin arbetsmetod. En genomläsning av årets arbetsbeskrivningar visar att nästan alla nominerade reportage bygger på just den typ av journalistiska undersökningar som stadgarna talar om. Aftonbladet har till exempel undersökt fenomenet ”jobbcoacher” medelst avancerat wallraffande och kartläggning av 952 bolag. Svenska Dagbladet har också wallraffat och dessutom kartlagt 4 683 domar från Migrationsdomstolen för att kunna avslöja hur asylsökande tvingas att betala för fingerade adresser. Så ser grävande journalistik ut.

Men det är något märkligt med arbetsbeskrivningen från dem som i går tog hem Guldspaden i klassen större dagstidning. Reportrarna berättar att de fått ”information” om att det i Säpos arkiv skulle finnas ett dokument som visar att Jan Guillou för 40 år sedan träffat KGB-mannen Jevgenij Gergel. Den beskrivning av själva arbetsprocessen som sedan följer är rena utfyllnaden. Reportrarna säger sig ha läst förundersökningen från IB-affären, statliga Säkerhetskommissionens rapport och Peter Bratts självbiografi. Men om dessa välkända ”källor” hade innehållit ett ord om Jan Guillous kontakt med KGB så hade det ju inte funnits något för Expressen att avslöja. Hela scoopet börjar och slutar uppenbarligen med att Expressen ansökt om att få ut en Säpo-akt, vars existens man fått insidertips om från någon som inte gillar Jan Guillou.

Arbetet med avslöjandet påstås i redovisningen ha tagit ”cirka fyra år med längre och kortare avbrott”. Man har med andra ord väntat i åratal på att få loss det där dokumentet och för att fördriva tiden har man läst några böcker.

När dokumentet äntligen lämnades ut innehöll det inte de förväntade sensationerna. Guillou hade visserligen umgåtts med en KGB-man. Men detta hade hans arbetskamrat Arne Lemberg ängsligt anmält till Säpo, som bedömt kontakten som laglig och därför struntat i hela saken. Guillou var alltså inte agent utan, precis som han själv säger, en nybliven journalist som naivt försökte avslöja KGB. Att luften därmed går ur Expressens avslöjande redovisar reportrarna ärligt i själva artikeln:

”Säpo-mannen konstaterar dock i en separat handling att det som Lemberg beskrivit knappast kan anses vara brottsligt. Men det hindrar inte Säpo att omgående inleda spaningar mot Guillou och Gergel. Men enligt handlingarna sker det bara en gång.” (Expressen 24 okt 2009)

Man ska väl inte klandra reportrarna för att de föll för frestelsen att fylla ut en arbetsbeskrivning som annars hade blivit en mening lång. Men prisjuryn har gjort bort sig. Uppblåsta skandalrubriker om kändisen Jan Guillou är en sak, gedigen undersökande journalistik en annan. En guldspadejury förväntas begripa skillnaden.