Intima Ekman

Camilla Hammarström om konstnären som hållit en bisarr skärpa i 50 år

KONST

När Marie-Louise Ekman inledde sin konstnärsbana för fem decennier sedan inspirerades hon bland annat av amerikansk serietidningsestetik, vilken hon kom i kontakt med genom vännen Öyvind Fahlström.

Det mest kända exemplet är målningen Striptease från 1973, som indelad i strippar skildrar en dam som klär av sig kläder och kroppskostym för att bli en apa, som klär av sig och blir en man, som klär av sig och blir en fågel som slutligen flyger iväg. Men hon utvecklade också sviter av målningar som är likt bildföljetonger. Det har visat sig vara ett fruktbart arbetssätt som följt henne genom åren.

Bildrummet är ofta platt, det som händer sker på ytan som är matt och utan penselskrift.

Rosa är favoritfärgen.

Den flickrumsestetik hon skapat har fått många efterföljare, men det är sällan de har samma bisarra skärpa. En brutalitet genomsyrar målningarna, det är skit, spyor, blod och urin blandat med rosa bjäfs och vardagsföremål. Det kan tyckas som ett enkelt recept som bara upprepas i olika varianter, men innerligheten i utförandet gör att varje motiv förefaller genomlevt och motiverat.

Marie-Louise Ekman rör sig hela tiden i intimsfären. Det handlar om den ensamma damen, barnet och modern samt spelet mellan man och kvinna. Själv menar hon att hon arbetar självbiografiskt.

Händelserna och relationerna i den lilla vardagsvärlden är det som intresserar henne. Hon förefaller ha behållit barndomens självverksamhet i sitt skapande, den där pysslande koncentrationen på det som är nära. Just barnperspektivet framstår som det mest radikala i hennes projekt, barnets karnevaliska blick på världen där självklarheter och hierarkier skärskådas och sätts på spel.

Det är som att man velat understryka den aspekten av konstnärskapet genom att visa barnfilmen Barnförbjudet (1979) som ju ur barnets synvinkel dekonstruerar vuxenheten till en serie floskelartiga fraser. Marie-Louise Ekman är expert på att lyhört avlyssna haranger som egentligen handlar om någonting annat än det de ger sig ut för. Som vädjar, hotar och försöker avsvära sig från ansvar.

Detta kommer även roligt till uttryck i Den dramatiska asylen (2013–2014) som också visas i utställningen. Det är en serie som är filmad med mobilkamera under tiden som chef för Dramaten.

Det måste ha varit svårt att välja i den rika filmproduktionen, jag hade gärna sett Stilleben (1985). Men fler av filmerna visas lyckligtvis i museets biograf under september och oktober.

Det finns ofta en kommentar till konsthistorien i Marie-Louise Ekmans målningar. Sättet att deformera kroppar och hugga av ben, armar, könsorgan och bröst upplever jag som en drift med modernismens vårdslösa hållning till människokroppen. Som något som speglar en på en gång splittrad och objektifierande syn på världen. På åttiotalet blommar hon ut i parodierande parafraser på bland andra Picasso, Dalí och Bærtling. Där leker hon också med olika former av monument och museets sätt att använda socklar för att upphöja något till konst.

I en angränsande sal på Moderna museet som bland annat presenterar modernistiska skulpturer på socklar har Marie-Louise Ekman låtit utföra en väggmålning som just driver med museiestetiken. Bildrummet skapar en förlängning av salen där rosa svävande kroppsdelar är utställda till beskådan. De moderna skulpturerna införlivas i målningen, men effekten är snarare förandligande än förlöjligande. Det är en mäktig intervention.

FAKTA

Konst

Marie-Louise Ekman
Moderna museet
Till och med 17 september