Spel med det spektakulära

Camilla Hammarström om Marianne Lindberg De Geer och konst som inte håller god ton

Marianne Lindberg De Geer med stentavlorna ”Jag tänker på mig själv – och min familj” samt ”Gravsten”, Färgfabriken 2017.
Marianne Lindberg De Geer med stentavlorna ”Jag tänker på mig själv – och min familj” samt ”Gravsten”, Färgfabriken 2017.Foto: KARIN BJÖRKQUIST
KONST

Marianne Lindberg De Geers retrospektiva utställning är byggd så att man kan följa den som en snitslad bana genom rummen med hjälp av en karta. Men den är inte hängd kronologiskt, gammalt och nytt hänger tillsammans så att ett samtal uppstår. Ämnet är närmast konsekvent: konstnären själv och hennes familj.

Så var det redan på 1990-talet då Lindberg De Geer slog igenom med stora färg-intensiva målningar av sina barn och maken Carl Johan De Geer. När jag nu återser dem förvånas jag över det fina måleriet, jag minns inte bilderna som så genomarbetade och starka. Det tekniska drivet och den osentimentala blicken gör dem på en gång snygga och obehagliga. De lyser i salarna och överröstar nästan de andra verken.


Under åren har Lindberg De Geer blivit mer konceptuell. Hon har använt sig av andras bilder och loppisfynd i kollage och tablåer. Ett av hennes mer omtalade projekt är det pågående Jag tänker på mig själv (1992–2017) där hon sätter in sitt eget ansikte i ikoniska bilder av makthavare, kändisar, reklam, klassiska konstverk etcetera. Effekten är till en början komisk tills man upptäcker att det finns även ikoniska krigsoffer bland de utvalda.

Det är typiskt för Lindberg De Geer att leka med det spektakulära och magstarka, det är en del av hennes praktik. På det viset påminner hon om Lars Vilks, som för övrigt skrivit en katalogtext om Lindberg De Geer där han betonar konstnärens spel med det spektakulära som listiga knep att skapa uppmärksamhet kring sitt eget arbete.

Verk ur serien ”Jag tänker på mig själv” bestående av 352 inramade kollage av Marianne Lindberg De Geer, 1993.
Verk ur serien ”Jag tänker på mig själv” bestående av 352 inramade kollage av Marianne Lindberg De Geer, 1993.

Ett exempel är då hon använde sig av några grafiska blad av Lena Cronqvist där hon klistrade in sitt eget ansikte. Det var avsett som en hyllning, men Cronqvist kände sig utnyttjad och kränkt och menade att det var ett intrång på upphovsrätten. En polisanmälan lämnades in, men åtalet lades ned då åklagaren kom fram till att det var en tillåten form av metakonst. Konstnären kunde alltså bevisa att konsten var fri, men knappast att det var ett värdigt beteende gentemot en kollega. Spänningen låg i att inte uppträda som förväntat, att inte vara väluppfostrad.

Ett annat verk som saknar god ton är Mina vänner från 2001, där fina studiefotografier av konstnärens olika vänner beledsagas av en text där hon meddelar att vänskapen tagit slut med de flesta av dem och att en av männen har misshandlat sin sambo. Vem får man dock inte veta, men att som betraktare behöva spekulera över det hela känns snaskigt.


Att inte hålla god ton är som sagt var en strategi som följer konstnären genom åren, ibland blir det fruktbart som i bronsskulpturerna utanför Växjö konsthall (Jag tänker på mig själv – Växjö, 2006) som föreställer en anorektisk och en överviktig version av konstnären själv. En skulpturgrupp som blivit utsatt för attentat och ilskna insändare, men som också kommit att bli älskad av Växjöbor.

Att den är lyckad beror till stor del på att den är tekniskt väl utförd, den har uppenbart tagit tid att framställa. Tid är annars något Lindberg De Geer verkar ha ont om, man får ofta en känsla av att det varit bråttom. Utställningen heter också mycket riktigt Full speed ahead. Konstnären hymlar inte med att eftertanke inte är hennes starka sida. Det viktiga är att till varje pris vara aktiv.

FAKTA

KONST

»  Full speed ahead

Marie Lindberg De Geer

Färgfabriken

Till och med 26 november