Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Konst

Rakt på våra ömmaste punkter

Carl Johan De Geers   Carl Johan De Geers "Med kameran som tröst, del 2" vann Nordiska filmpriset vid Göteborgs filmfestival 2004.

    Betraktaren åker med, lite generad av att få ta del av det djupt personliga, lite träffad av det gemensamma, lite helt vanligt nyfiken. Med kameran som tröst, del 2 kallar Carl Johan De Geer sin nya (redan prisbelönta) film. Hans filmstil känns igen: den collageliknande blandningen av äldre material, stillbilder, skruvade nyinspelningar - sammanställda med den ständigt närvarande berättarrösten, lagom lakonisk och åtminstone på ytan lite bitter.

 

    I en scen placeras en bok på en huggkubbe och yxas i bitar. Det är Med kameran som tröst, del 1 (utkommen 1980), en fotobok med svartvita bilder där livet i en konstnärlig vänkrets skildras, kvinnor, män, barn, rivningshus, politiskt engagemang. Redan i boken finns spår av det tema som utvecklas i filmen: släkten, bakgrunden, möjligheten att framställa och presentera ett öppet och autentiskt konstnärsjag. I det svartvita fotografiets form framstår sökandet bara som så mycket mer kontrollerat (men inte alltid så övertydligt som när en kamera och en pistol ligger bredvid varandra på ett bord). Kanske är det skäl nog att massakrera en bok med gamla bilder?

Om kameran har blivit mindre tröst nu än då vet man inte riktigt, filmen tycks sträva lika mycket till försonande med själva konstnärsyrket som med släkten, med Riddarhuset och anorna. Här görs en hel rad omtagningar av ungdomens händelser - åter byggs bilarna om till miljöbomber - samtidigt som förhållandet till överklassbakgrunden både fördjupas och på vägen förvandlas till distanserad fars, i en lång och mödosam klättring upp till Vesuvius topp i jakt på en blomma som botar den nedärvda sjukdomen.

 

    Det konstnärliga arbetet, att omskapa personliga erfarenheter i en form som inte bara kan kommunicera med andra utan också helst få dem att ställa frågor till sig själva, framställs i filmen som en vansklig sak. Ingen vill ha tygtrycken, fotograferandet reduceras till tröst och kontrollbehov. Det blir som om filmen vi just nu ser också den egentligen inte är riktig. Om filmaren bara tröstar sig, vad gör då publiken? Det är den svåra frågan och det är den som gör att Carl Johan De Geer så ofta och så tonsäkert träffar våra ömmaste punkter.

Ulrika Stahre

Film

Carl Johan De Geer

MED KAMERAN SOM TRÖST, DEL 2Folkets Bio

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet