Förfalskarna anfaller

DOKTOR GORMANDER försöker skilja agnarna från vetet på National- museum

1 av 4 | Foto: TOLEDO MUSEUM OF ART
Vincent van Gogh:"Sädesskylarna".
KONST

Nationalmuseum visar Falskt & äkta, en utställning om förfalskad konst och det är faktiskt ganska provocerande.

Jag står framför en tavla och tycker att den är bra.

Herregud! Bra? Det kan man väl inte tycka med den penselföringen.

Inte?

Men den är ju en förfalskning.

Jaha. Och jag som just tänkte tjacka in mig på en van Gogh. Det var en kille i Hökarängen som sa sig ha ett parti.

Och hur mycket skulle den kosta?

Han hade en Picasso också. Ett fynd. Kostade bara ett par tusen. Han sa att han hade tavlorna i ett garage bakom brandstationen.

Du är på Nationalmuseum, Gormander. Förstör inte den här visningen. Gå hem.

Vad ska man göra med sina upplevelser när dom saknar äkthetsintyg? Det finns ett pris. Och plötsligt visar sig tavlan vara en förfalskning och priset noll. Det är därför Nationalmuseum provocerar, en påminnelse för de bortgjorda, de som inte fattar att deras upplevelser aldrig har en chans att bli börsnoterade, en förolämpning mot människor med dålig smak.

Ändå är det dålig smak som garanterar ett visst oberoende. Folk med dålig smak bryr sig inte om ifall tavlan är falsk, medan däremot de som i alla tider stått och beundrat en falsk Liljefors berövas sina illusioner när dom inser att det är tavlans ekonomiska värde dom fångats av. Man kunde lika väl hänga upp en bunt dollarsedlar framför näsan på dem.

Men det värsta är nog fällorna som man ramlar ner i. Vi står framför tre likadana målningar, Anders Zorns Midsommardansen.

Vilken tycker du är bäst, Gormander?

Den till vänster, säger jag.

Jaha, du gillar den falska?

Men jag visste ju inte att den var falsk, säger jag och kryper ihop.

Men det ser du väl, gubben i mitten verkar ha en nylonstrumpa över huvet.

Han kanske just har rånat en bank. Haha.

Kul. Ungefär som att komma in på Svenskt Tenn och berätta att man just lagt in ett laminatgolv. Äkta färdigsåpad inplastning från fabrik.

Nationalmuseum anfaller med förfalskad konst. Det har blivit trendigt att snacka om förfalskningar och antagligen beror det på att folk längtar efter nåt som är äkta och som inte kan retuscheras. Allt fler går på föredrag med skioptikonbilder och försöker hålla världen borta eftersom dom misstänker att den är en kopia.

Vad heter lobbyisten som skrev kd-riksdagsmannens inlägg på DN-debatt? Finns Göran Persson eller vad heter manusförfattaren? Är Robinson på riktigt eller var dom tvungna att ta om deltävlingen tre gånger för att få fram rätt segrare?

Osynliga händer rycker i trådar. Samtiden förefaller dopad med ryssfemmor och man raglar omkring under ett lysande himlavalv som en katt som proppats full med LSD.

Jag betraktar en underbar tavla av Rembrandt, Den helige Anastasius. Den har beund-rats av flera generationer museibesökare men så fastslog Rembrandt Research Group i Amsterdam att tavlan inte var gjord av mästaren själv.

Suck.

Det problem vi alla har att bearbeta är att förfals-karna har nått fram till vardagen och står på tröskeln där hemma. Förr i tiden opererade de ute i den stora världen och hade man tur kunde man hålla dem ifrån sig.

Säger jag och håller ett viskande anförande inför en dam som just lyssnar på utställningskommissarien Görel Cavalli-Björkman.

Vet du att de flesta krig börjar som förfalskningar, säger jag. Gustav III:s krig med Ryssland 1788 inleddes med att några finska bonddrängar draperade i kosackuniformer, sydda av skräddaren Abraham Lindblad i Stockholm, gjorde ett gränsöverfall.

Natten mellan 31 augusti och 1 september 1939 legitimerades det tyska överfallet på Polen genom att ett dussin tyska förbrytare i polska uniformer och på order av Sturmbannführer Alfred Naujocks angrep den tyska radiostationen i Gleiwitz.

I Tonkinbukten överfölls inte alls två amerikanska jagare i augusti 1964. Men den fejkade händelsen ledde fram till USA:s fullskaliga invasion av Vietnam. Och nu senast angrep Blair och Bush Irak i kraft av falska rapporter om massförstörelsevapen.

Vad sägs om det, säger jag.

Sch, väser damen.

Målningen Sädesskylarna som tidigare tillskrevs van Gogh undersöktes i Paris 1999, säger Cavalli-Björkman. Den har inte gjorts av van Gogh.

Hemglass, säger jag. Glassbilen annonserar äkta vaniljglass. Ska man tro på det?

Sch, säger damen lite argare nu.

Men det här är viktigt, viskar jag tillbaks. Under medeltiden var förfals-karklostren i full gång med resultatet att vart femte påvebrev från tiden före 1200-talet och ända upp till två tredjedelar av kyrkans dokument före år 1000 anses vara förfalskningar.

Nu ska van Goghs självporträtt undersökas, fortsätter Cavalli-Björkman. Det finns tvivel om dess äkthet.

För att inte tala om de pseudoisidoriska dekretalerna, mumlar jag. I kraft av nära hundra falsifikat slogs det fast att påven och biskoparna står över folk och furstar.

Vi vill bryta ner motsättningen mellan falskt och äkta, säger Cavalli-Björkman. Nu kan ni själva ta ställning till vad som är relevant.

Jag är ingen förfalskning, säger jag. Möjligen en taskig kopia av mig själv. Men långt där inne finns det ett original.

Doktor Gormander