Visst har konsten sprängkraft!

Carl Johan De Geer vaknar till ett nytt konstbråk – 37 år efteråt

KONST
De Geer - då.
Foto: CARL JOHAN DE GEER
De Geer - då.

Som vanligt varje morgon: en kort rast på Hornsgatans kaffebar. Sätter på mobiltelefonen. Då drar det i gång. Ringer oavbrutet. Jag får veta att Bukowskis har tagit bort min serigrafi från 1967, "USA MÖRDARE", från sina visningar.

Egentligen angår det inte mig. Det är inte jag som har lämnat in den. Jag sålde den 1967 för fem kronor. Det är dags att glömma den. Det är längesen USA förlorade Vietnamkriget.

Men så slår det mig: att konst kan ha en sådan sprängkraft! Efter 37 år. Med eftertankens friska hy kan det vara dags att bli glad och överraskad över det som hänt. Jag borde förstått tendensen, efter det anonyma brev jag fick dagen innan. En amerikan vid namn Rich anklagar mig för att ha usel IQ, eftersom jag inte förstår att det är Saddam som varit mördaren och Bush som är räddaren. Rich har missat tidsfaktorn med 37 år.

Tankarna vandrar tillbaka. 1967 var jag 29 år gammal. Jag och alla mina vänner läste en hel del bulletiner av vänsterkaraktär. Upprördheten spred sig när vi fick veta att USA under en enda vecka hade fällt så mycket bomber över Nordvietnam att man överskred hela den bombmängd som hade fällts under hela andra världskriget.

En vredgad stämning rådde. Medierna var ambivalenta. Ljumna, tyckte vi. USA:s utrikespolitik var en skandal. Tyckte vi.

Lika lite då som nu var jag "USA-hatare". Jag älskade, då som nu, amerikansk kultur. Film, litteratur, konst. Det var bara, då som nu, utrikespolitiken vi var negativa till.

En viss lördag vars datum jag glömt skulle min dåvarande hustru och jag öppna en utställning på det lilla men livaktiga Galleri Karlsson som låg på Vidargatan nära Odenplan. Fredag kväll hade min vrede över bombningarna nått sin kulmen. Jag kände att jag måste göra något. Jag satte mig ner med min vassa skalpell och skar ut USA MÖRDARE och en flagga med små hakkors i. Det var en hastig och spontan handling. Jag skar i ett shellackbaserat material kallat skärfilm. Det utskurna materialet smälte jag sedan fast i en screenduk med hjälp av thinner. Jag tryckte sedan under natten dessa serigrafier i två färger. Upplagan är jag inte säker på, jag tror att det rörde sig om 30 exemplar.

På galleriet hade vi sedan vernissage och allt var normalt. Jag sålde några av mina blad och signerade dem med blyerts. Statens Konstmuseer hörde till köparna. "USA MÖRDARE" var inte numrerad, de två andra serigrafierna var numrerade 1-25. Tror jag.

På söndagsförmiddagen spelade vi fotboll ute på Ladugårdsgärde som vanligt. Galleriets fotbollslag (konstnärer) slog Dramatens lag (skådespelare) med 5-2. Lasse Hillersberg var i högform, han gjorde två mål och dribblade sig igenom fiendens linjer som ett dubbelvikt energiknippe.

När Bosse Karlsson, Lasse Hillersberg och jag kom till galleriet för att öppna utställningen klockan ett visade det sig att polisen hade varit där och beslagtagit alla mina kvarvarande serigrafier.

79 grafiska blad togs i beslag. Jag blev åtalad för "uppvigling med mera" och fälld i Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt. Straffet blev 75 dagsböter.

Jag ville behålla mina grafiska blad men fick från Kungl. Maj:t följande besked: "Litografierna är av sådan beskaffenhet att de skola till förebyggande av vidare brottslighet förverkas". De eldades upp av polisen. Jag har hört rykten om att jag är representerad på Polismuseet, avdelningen för beslagtaget bevismaterial.

När två poliser uppdelade mellan en snäll och en stygg (vilket jag misstog för äkta känslor) förhörde mig i tre timmar, fick jag veta att jag var en yrkesdemonstrant anställd av främmande makt. Kuba och Albanien var huvudalternativen. Den snälle polisen ville bjuda mig på cigaretter. Jag rökte inte. Den stygge polisen ville få mig att erkänna. Jag häpnade. På den tiden var polariseringen stor mellan vänstern och högern. Men ändå: skulle dessa utfattiga nationer ha råd att anställa en stor mängd politiskt ineffektiva svenska vänsterungdomar?

Kommen så här långt i mina minnen sätter telefonen i gång det oavbrutna ringandet igen. Jag får veta att Bukowskis har ändrat sig. Mitt grafiska blad är upphängt på nytt. Auktionshusets expertråd har haft sammanträde och fattat ett sådant beslut. Tack. Någon kommer att tjäna en hel del pengar.

Det intressanta i fallet är väl att yttrandefrihet för konstnärer inte finns. Konst faller inte under tryckfrihetsförordningen. Konst faller under vanlig strafflag. Att yttra något med hjälp av ett konstverk är detsamma som att stå och skrika i ett gathörn. Man kan bli fälld för uppvigling eller skändande av statssymbol. Nu som förr.

Carl Johan De Geer