I och ur tiden

JOHN PETER NILSSON ser Karl Isakson

KONST

Det är bra att Moderna museet rotar i den svenska konsthistorien. Det var längesedan sist. Karl Isakson (1878-1922) har inte visats i Sverige sedan fyrtio år, kanske beroende på att Danmark var hans andra hemland. I vilket fall som helst går Moderna museets vilja till en publikdragande sommarutställning hand i hand med en viktig konsthistorisk inventering.

Isakson knyter an till det tidiga 1900-talets avantgarde. Han är djupt influerad av modernismens ambitioner att bryta sig loss från föreställandets hegemoni mot en mer geometrisk förståelse av motiven, även om han aldrig blir riktigt abstrakt. Dessutom adderar han en uppskruvad färgskala som ytterligare understryker att han är intresserad av en individuellt färgad förståelse av omvärlden.

I dag har färgerna bleknat och jag måste erkänna att hans konst inte riktigt biter längre. Men som ett historiskt dokument är utställningen bra. Ambitiöst försöker museet förklara Isaksons olika faser.

Det spelar för övrigt ingen roll vilket museum i världen man reser till i dag - det finns alltid en "klassikerutställning". Picasso, Matisse, Brancusi, Warhol...

Museerna har blivit en del av upplevelseindustrin. Att inrama en utställning har blivit något lika viktigt som själva konsten. Därav curatorns stjärnstatus - eller arkitekternas försök att skapa "upplevelser" genom fräcka rum.

Isakson-utställningen är dock inte överdrivet inramad. Litet mer fantasi eller sammanhang hade inte skadat.

Nu följer man ett slags McKlassiker-norm. Isaksons djupa konflikt med Konstsverige har till exempel tonats ner. Museet skulle ha kunnat visa Isakson som den borgerlige bohem han egentligen var.

En blyg man - och en konstnär som hade stora krav både på sig själv och på omvärlden. Varför kände han sig tvungen att lämna Sverige? Sådana frågor diskuteras inte här.

Som utställningen presenteras hör den snarare hemma på Nationalmuseet. Naturligtvis kan man invända och säga att samtidskonstens intresse för måleri och teckning är ett alibi. Eller Moderna museets vision att vårda sitt "moderna" arv. Jag kan förstå sådana argument. Men jag efterlyser tydligare kopplingar till samtiden.

Konst

John Peter Nilsson