Vi blundar – och tittar…

Hur mycket tål vi? Vad begriper vi? Anders Paulrud ser på aktuella bilder

1 av 3
Olivier Coret, fotografen som åkte tillbaka till Muren och stannade där.
KONST

Ögonen vi ser med är så konstruerade att de går att sluta. Man kan lägga lock för ögonen. Och vi gör det instinktivt. Vi blundar.

Men titta på bilden till höger: en soldat håller triumferande upp ett avhugget huvud. Han har just verkställt avrättningen. Fotografen Noël Quidu tillhör de bästa och mest rutinerade nyhetsfotograferna; de senaste femton åren har han rapporterat från Afghanistan, Libanon, från kriget i det forna Jugoslavien, Israel och Palestina. Nu visar han den här bilden från Monrovia, Liberia, tagen i juli i år.

Det är en bra nyhetsbild. Den är hemsk och den är äkta, fotografen är modig, han är, enligt en gammal dygd, nära.

Han visar oss. Och vi ser. En kort stund. Vi säger fy fan, har du sett ” Eller frågar vi oss: ”Är det ett riktigt huvud?” Frågar som barn.

Nästa dag är hans bild glömd, ersatt av en annan hemsk bild som också den kommer att glömmas. Den dagliga förträngningen pågår. Vi ser men kan ändå inte föreställa oss hur det är. Egentligen. Kan inte förstå. Och glömmer vi.

Vi ser bilder av människor som lider, som är förnedrade, svältande, flyende, döende. Döda. Varje dag ser vi.

Lider vi själva, vi som på åskådarplats ser detta eviga elände? Känner vi ilska och äckel, blir vi engagerade? Någon enstaka gång. Men för det mesta är vi avtrubbade, kanske till och med på väg att bli förhärdade. Möjligen, som en obehagligt dubiös lyx, kan vi lida över att vi inte lider när vi ser andra människor lida.

I alla språk finns ett ord; medlidande. Är det längre användbart?

Kanske ändå. Vi känner medlidande, inte längre inför dem som drabbas av det ögonblickliga våldet, utan det som händer efteråt.

Jag ser en bild av Marco Longari; en ung soldat från Burundi skriver sitt första brev hem - på åtta år. Man kan förstå.

En bild av Timothy Fadek från Fort Dimanche-fängelset på Haiti: en fånge har från sin cell lyckats koppla en ledning ut till gatans elnät och fått ljus i en glödlampa. Vanligtvis är fängelset helt mörklagt.

Eller Eugene Richards fotoserie från en förlossning. Bilderna av en födande kvinna, stunden efteråt med det nyfödda barnet vid bröstet, tårarna av lättnad och lycka, en hjälplös man vid hennes sida; vi känner mer för en sådan bild än inför ett fotografi där en soldat håller upp ett avhugget huvud. Inte sant?

En bild av födelsen är mer ”upprörande” än en av avskyvärd död.

En övermättnad av fasa drabbar en när man ser årets kollektion vid festivalen för fotojournalism i Perpignan, Visa pour l”Image. Som vanligt. Extremt hög dos krigselände, lite knarkare, lite mänsklig värme, typ handikappade barn, en infödingsstam som ingen jävel har hört talas om. Och så en fransk street-photographer av den gamla stammen, i år representerad av den 94-årige Willy Ronis.

Detta är direktören Jean François Leroys koncept. Det är också ett utslag av den till humanism förklädda typ av uppnäst (läs parisisk) kulturimperialism som bara finns bland franska intellektuella.

I Frankrike är krigsfotograferna fortfarande hjältar, de betraktas ungefär som upptäcktsresanden, och de tar enstaka bra bilder. Men det finns alldeles för många ”dåliga” bilder, inte i tekniskt hänseende, utan dåliga därför att de ofta är schablonen av en bra bild: Moder med svältande barn. Fånge med kinderna tryckta mot gallret (alternativt händer som sträcks ut genom gallret). Galen barnsoldat. Död person i sitt eget blod. Palestinskt barn kastar sten på israelisk tanks.

Ni vet.

Tidigare, före kontroll och den raffinerade censur som kallas ”inbäddning”, kunde fotograferna göra sina egna, högst subjektiva kommentarer. Nu är deras frihet starkt begränsad och pekar på ett akut problem i nyhetsfotografin: den följer alltmer givna förlopp, den är kontrollerad och bilderna, hur bra de än är, är ofta utbytbara. De andra fotografierna, de som letar efter sammanhang, berättelser - kanske på ett djupare psykologiskt plan - tas generellt inte längre av nyhetsfotograferna eller de ”heroiska” krigsfotograferna, de som bara söker efter rätt tiondels sekund i nuet och inte bryr sig särskilt mycket om ”efteråt”.

De besvärliga omständigheterna kring fotograferandet - censur, kontroll, begränsningar - gör att många stillbildsfotografer tvingas avstå sin exklusivitet, sitt överläge att välja de andra bilderna, de som inte till leda kablas ut i tv varje dag.

Ja. Vi vet allt. Men vi vill inte längre veta av ...

Om att se andras lidande handlar Susan Sontags nya bok (Regarding the Pain of Others). Sontag är att betrakta som en av Amerikas största intellektuella tillgångar: fri, kontroversiell, briljant - och ärlig. Det finns i hennes essä en mängd intressanta resonemang. Hon uppehåller sig ingående kring vår ”åskådarkultur” och de förskjutningar som har skett i den sedan Vietnamkriget. Vietnam var nära. Det nådde in i alla vardagsrum. Protesterna mot kriget drevs med bilder, kan man säga. Och protesten blev möjlig att formulera därför att vi såg; militärerna hade ännu inte kommit på att bädda in journalister.

Några decennier senare, i Sarajevo, var situationen en annan. Dagligen, under tre års belägring, sändes bilderna ut, och detta bidrog till en del av protesterna mot kriget, särskilt mot serberna, men bildflödet visade också något annat: bildens avgörande betydelse för urvalet av de krig och katastrofer som är gångbara. Mängden bilder från Sarajevo resulterade i övermättnad och i förminskad inverkan. Upprepad exponering gjorde verkligheten mindre verklig. Och detta ständiga flöde uteslöt, med några få undantag, den enskilda bildens privilegium. Sarajevo blev ett svåröverskådligt ”nätverk av fasor” som Baudelaire skrev angående tidningsläsandet. Den belägrade staden och människorna i den blev ett lidandets logotyp. Verkligheten reducerades till en bild av verkligheten. Som ett varumärke.

De som fortfarande anser sig ha tillgång till den osmakliga lyxen att bete sig som om verkligheten inte fanns, (ofta franska intellektuella, som André Glucksmann som gjorde en berömd dagsutflykt till Sarajevo och därefter slog fast att krigets utgång skulle avgöras av vad som var médiatique, eller framlidne Guy Debord som hävdade att människor strävar efter en verklighet förvandlad till skådespel där de själva ingår, eller Jean Baudrillard som driver tesen att den enda existerande ”verkligheten” är simulerad) de glömmer bort att verkligheten faktiskt existerar. Och att miljoner människor drabbas av den varje dag.

Också jag såg bilderna från Sarajevo. Jag förstod mycket lite. När jag kom till Sarajevo efter belägringen och lärde känna människor där, då först, när jag fysiskt kunde känna avståndet till de platser där de serbiska krypskyttarna varit posterade kunde jag, men bara delvis, förstå hur det måste ha känts för de belägrade människorna.

Skräcken som kan fastna i en männi-skas oskyddade nacke.

De tusentals bilderna hade inte framkallat denna skräck, de hade inte trängt in fysiskt.

Precis så är det med många av bilderna som visas i Perpignan. De når ens ögon - och studsar tillbaka, in bakom glas och ram.

Så kommer den besvärliga och extremt snabba verkligheten och förskjuter blicken: bilderna från Beslan. Efter ett par dagar har händelsen, resultatet av det oförsonliga kriget i Tjetjenien, stillnat och placeras längre bak i tidningarna. Bilden på den lilla döda flickan kommer att finnas i mitt minne länge, och eftertänksamheten kring den är komplicerad därför att bilden - jag skriver det med tvekan - är så vacker. Så innerligt sorglig och hemsk. Men vacker. Och provocerande, därför att fotografier från katastrofer inte tillåts vara vackra. Därför att estetik anses oanständigt i ett sammanhang som det i Beslan.

En annan fotograf, Olivier Coret, skildrar ett annat oförsonligt krig, det i Mellanöstern. Han har stannat vid en plats som vi sett svischa förbi i teve-

rutan massor med gånger. Muren. Västbanken.

Här finns ett vardagligt liv. Också. I murens betong finns barnens handavtryck, här spelas fotboll ” Vid ett ställe har taggtråd och elstängsel ersatt betongen. Här går det att komma över, och man kan undra hur effektivt bygget ”stoppar terrorism” som var Israels officiella argument för att bygga muren.

Här kan den unge killen klättra över. Kanske ska han träffa sina kompisar där på andra sidan.

Ett litet hål i muren. Som ett ljus.

Foto

Anders Paulrud