Befria oss från nyttan!

JOHN PETER NILSSON blir uppiggad av två döda storheter

1 av 2
Meret Oppenheim: "Röntgenbild av M. O.:s skalle", 1964.
KONST

1981 släpper Rolling Stones albumet Tattoo You. Omslagets fram- och baksida visar tatuerade ansikten av Mick Jagger respektive Keith Richards. Innerkonvolutet är ett fotografi på ett pälsklätt djurben som övergår till en högklackad sko.

När jag ser överblicken av tysk-schweiziskan Meret Oppenheims (1913-85) verk på Moderna museet möts jag omedelbart av Porträtt (foto) med tatuering från 1980. Inne i salarna finns objekt som blandar djurpälsar med mänskliga funktioner (dock inte den berömda pälskaffekoppen som MoMa i New York inte ville låna ut).

Likheterna med Stones-albumet är slående. Är det Oppenheim som står bakom? Nej, art directorn Peter Corristo har helt enkelt snott några idéer från henne - plagierat dem.

Hursomhelst, Oppenheims gränsöverskridande surrealistiska konstnärskap skapar en egen värld där begäret och lusten att ständigt förändra - sig själv och tingen runtomkring - står i fokus. Ingenting är vad det synes vara. Sättet att leva uppfinns om och om igen - ibland i de mest omöjliga konstellationer.

Hon skapar halsbrytande hybrider och når på så sätt det undermedvetna. Det finns en annan verklighet än den vi ser med egna ögon: i våra drömmar, i det undermedvetna, i fantasin. Genom att blottlägga denna "öververklighet" kommer vi närmare vårt sanna Jag.

Curatorn Annika Öhrner har gjort ett bra jobb genom att också lyfta fram Oppenheims syn på kvinnorollen som en konstruktion. Oppenheim använder sig ofta av kvinnliga kroppsdetaljer och omvandlar dem till någonting från växt- eller djurriket. Eller är det tvärtom? Det är som om kvinnorna framträder i förklädnader och Oppenheim anknyter på sätt till karnevalens och maskeradens rollspel, något som föregår en kvinnlig (postmodern) strategi att inte bli infångad och tämjd av den manliga blicken.

Oppenheim söker en öververklig sanning men på vägen dit lyckas hon samtidigt omvärdera synen på kvinnans plats i samhället och kulturen. Också hos medutställaren, amerikanen Man Ray (1895-1976), står kvinnorna ofta i centrum. Legenden säger att han under 1920-talet började ta modefotografier för att tjäna pengar - men också för att träffa så många modeller som möjligt.

Man Ray omfattar många genrer. Han startade som målare, gjorde en hel del dadaistiskt färgade objekt. Som fotograf arbetade han med mode, porträtt och abstrakta experimentella kompositioner.

Curatorn Leif Wigh har lagt tonvikten på hans porträtt och kvinnokroppar. Till skillnad från Oppenheims bilder tolkar jag Man Rays som erotiska fantasier. Sophie Winqvist tar upp saken i en tankeväckande katalogessä: "Liksom i fråga om de andra dadaisterna och surrealisterna är det svårt att närma sig Man Ray utan att fastna i ett töcken av färdigkonstruerade bilder av intellektuellt ironiska män som högstämt blickar från välkända grupporträtt. I dessa grupper används den nakna kvinnokroppen som ett inspirationens och sanningens mantra och de föll lätt in i mansmyternas begränsade värld."

De båda konstnärerna har en hel del gemensamt (förutom att de också var vänner): förkärleken för metamorfoser, lek och spel. Mitt i Man Rays rum tronar ett schackspel som det spelas på under utställningens gång. Och hans experimentella fotografier har karaktären av att gäcka tingens betydelser. Vi stiger in i en instabil värld där meningen ständigt omvärderas. Jag ser både Meret Oppenheims och Man Rays konstnärskap som en närmast psykoanalytisk verksamhet vars syfte är att aldrig låta livet stelna i konventionernas falska trygghet.

Det gör det dock till en viss del när han lämnar Paris och sina tillhörigheter vid andra världskrigets början och bosätter sig i Hollywood. Saknaden efter åren i Paris leder till collagealbumet Min längtans föremål från mitten av 40-talet i vilket han återskapar efterlämnade konstverk och andra ting. Ett vemodigt verk.

Men verken finns fortfarande kvar. Både Meret Oppenheim och Man Ray ville befria oss från tvånget att ständigt tänka på nyttan med våra handlingar. De ville göda tanken med associationer för att omvärdera hur vi ser på oss själva och omvärlden. Märkvärdigt nog fungerar det fortfarande.

Konst

John Peter Nilsson