Förljugen historia

Åsa Linderborg om utställningen ”Baltutlämningen”.

KONST
Offer och gärningsmän, från utställningen "Baltutlämningen".
Offer och gärningsmän, från utställningen "Baltutlämningen".

1945 utlämnade Sverige 3000 soldater i tysk uniform som flytt östfronten till Sovjet. 146 av dem var balter. Detta har blivit till ett sår i den svenska själen och skapat debatt under sextio års tid. Utlämningen uppmärksammas nu i en utställning på myndigheten Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i Stockholm.

Utställningen är en del i ambitionen att framställa "extrema ideologier", det vill säga nazism och kommunism, som de enda orsakerna till allt våld. Därmed förbises medvetet alla förklarande sociala, ekonomiska och politiska sammanhang. Mest anmärkningsvärd är dock beskrivningen av judarnas öde i Baltikum.

Före kriget fanns det 250000 judar i Baltikum. Få av dem överlevde. I Baltikum utrotades judarna tidigare och mer effektivt än någon annanstans. Vad utställningen inte talar om, är att balterna genomförde judeutrotningen i stort sett på egen hand. Tvärtemot alla kända fakta säger man att det inte går att få klarhet i balternas "eventuella övergrepp på judar".

Genom att på detta sätt lasta allt på tyskarna och frånkänna balterna allt ansvar, relativiseras antisemitismen.

Tre dagar efter utställningens invigning kunde man dock på Forums hemsida läsa följande tillrättaläggande av ekonomhistorikern Mats Deland: "Vi vet genom modern historisk forskning att estniska, lettiska och litauiska förband var inblandade på alla nivåer både i Förintelsen av judar, liksom i massmorden på kommunister, krigsfångar, romer och andra. De hjälpte till att spärra av de områden som offren leddes genom, de deltog i jakten genom gatorna och skogarna och de lät sig lånas till exekutionsplutonerna."

Varför berättas inte dessa i utställningen? Men även förintelsen relativiseras genom att bilder på balterna i de svenska lägren indirekt jämförs med koncentrations- och arbetslägren i Polen, en helt orimlig jämförelse.

Lika anmärkningsvärd är beskrivningen av Finlands roll under kriget. Utställningen gör ingen skillnad mellan vinterkriget då Finland slogs mot den sovjetiska ockupationsmakten och fortsättningskriget när Finland slogs på nazisternas sida. På en karta är Finland markerat med samma vita färg som de allierade och neutrala staterna (vilket dessutom helt felaktigt får Sverige att framstå som allierad i kriget mot Hitler). Därtill har man räknat det sovjetiska territorium som Finland ockuperade som finsk mark.

Andra världskrigets offer och efterlevande förtjänar en annan historieskrivning än den som Forum för levande historia ger. Vi måste kunna beklaga balternas öde efter andra världskriget och samtidigt våga prata om fascismen och antisemitismen i Baltikum före och under kriget. Vi måste kunna ta avstånd från Gulag och samtidigt erkänna att nazismen besegrades tack vare att 22 miljoner sovjetmedborgare stupade på östfronten. Vi måste kunna diskutera de stora staternas skuld och samtidigt inse att små stater såsom Finland, Sverige och Baltikum långt ifrån bara var krigets oskyldiga offer.

Utställning

Åsa Linderborg