Vem river biljetterna till vår hemliga salong?

KONST
”Självporträtt” från 1993-94 möter besökaren vid ingången till Cecilia Edefalks ”Nya verk” på Norrköpings konstmuseum.
Foto: Courtesy Brändström & Stene
”Självporträtt” från 1993-94 möter besökaren vid ingången till Cecilia Edefalks ”Nya verk” på Norrköpings konstmuseum.

■ ■Ljus strömmar in genom pupillerna och blir till bilder i medvetandet.

Visst, men vad, vem eller vilka i oss är det som betraktar det som ögat spelar upp på sin skärm, och hur går det till? Vem river biljetterna till denna hemliga salong?

Sådant funderar jag över inför Cecilia Edefalks Nya verk på Norrköpings konstmuseum, en fotoutställning som titeln till trots huvudsakligen baserar sig på och kommenterar äldre verk.

Målningen Solo från 1992, visande någon sorts Ofelia drivande med strömmen, ingår i museets ordinarie samlingar men återkommer här, avfotograferad i svartvitt och beskuren. Fotografiet (107 x 133 cm) visar verket ur en märklig vinkel, som om rummet vridits ett kvarts varv och fotografen stod på väggen och plåtade. En annan målning, Second elephant (2002), avbildas uppochnedvänd men ur ungefär 45 graders vinkel (som en vattenspegling), och här skulle man kunna tänka sig fotografen stående i taket. Kraftfullast, nästan som en altartavla, är Mask, en tredelad projektion i kolossalformat (353 x 485 cm) av ett mycket litet mansporträtt i blått (To view the painting från 2002) som återfinns på motstående vägg.

■ ■Verken hänvisar till varandra, avbildar varandra, och rummet förefaller liksom genomstunget av detta dödstysta samtal där orden utgörs av perspektivförskjutningar, speglingar och bäringar. Besökaren blir ofta tvungen att sträcka på halsen eller lägga huvudet på sned för att komma underfund med hur det hänger ihop.

Storleken på fotografierna gör att kornigheten ofta blir påtaglig.

Flera av bilderna är dessutom närstudier uppförstorade till den grad att de tycks ha förlorat kontakten med det avbildade, som kan vara hörnet av en tavelram eller en färgklick. Går man själv nära ser man bara kornen, som om något slags gräns passerats och kaos tog vid, eller rymden.

■ ■Alla bilder går i svartvitt, och här och där har Edefalk valt att presentera dem i negativ, ett förfarande som får skuggorna att lysa och ljuset att brinna med svart låga, som för att ytterligare understryka att detta är en utställning om seendets mysterium eller mystik.

Vacker eller inbjudande är Nya verk kanske inte, men fascinerande.

Konst

Petter Lindgren