Så nära för Vera Nilsson

ULRIKA STAHRE ser en pionjär

1 av 2
Den stora världen: ”Penningen livets fiende” från 1938, en förstudie till ”Penning contra liv”.
KONST

Vera Nilsson (1888–1979) brukar nämnas i samma andetag som Siri Derkert, Mollie Faust­mann och Sigrid Hjertén. Alla var de modernistiska pionjärer som reste till Paris vid förra seklets början och vars konstnärskap var de första att kartläggas och lyftas fram av en tidig feministiskt inriktad konsthistorieskrivning. Det var också de som ofta utstod grovt nergörande kritik och fick finna sig i att ifrågasättas som konstnärer – konstnären var en man och en kvinnlig konstnär blev problematisk, en anomali.

På Göteborgs konstmuseum visas nu ett urval av Vera Nilssons mellankrigsmåleri, från 1910-talet fram till 1938. Landskap möter porträtt som möter genrebilder. Det är murrigt brunt, rött, ett öländskt landskap vrider sig i sitt kala, döda uttryck. Kubismens perspektiv blir sakta en egensinnig expressionism – lika självklar som tillbakahållet undrande. Den enda gången Vera Nilssons konst upphör att vara undrande är i Penningen livets fiende, en antikrigsskildring utan frågetecken: kriget är kapitalets skuld och till och med dess förutsättning. Män med karaktäristiskt kapitalisthöga hattar på en stridsvagn kör med full kraft över klagande kvinnor och döda barn. Det är en stark propagandistisk skildring, där det dominerande draget är textremsor med olika företagsnamn. Ett collage av kaos både i form och innehåll men inte i tanke.

Till denna politiskt stinna målning tycks steget långt från resten av utställningen. Där dominerar ”den lilla” världen, barnen och utsikten från balkongen. Vera Nilssons barnporträtt är väl kända. De retade samtiden genom att vara helt renons på gull och söthet. Barnen, ofta dottern Catharina, skildras i all sin envisa ihärdighet, i sina egna världar. De blir främmande, inte symboler för framtid och hopp utan snarare sig själva, helt sig själva. Inneslutna – i trygghet, i självet, i växandet.

Ett drag av det sceniska finns, liksom av dockteater. Barnens tomma ögon är i sanning otäcka – som väntade de på något eller som om integriteten bäst bevaras i den frånvarande, bottenlösa blicken. Utställningen tycks verka i ett glapp, med ett tydligt hopp mellan vardag och politik, men i själva verket visar den att för Vera Nilsson var steget inte långt mellan engagemanget för ”den lilla” och ”den stora” världen. Det privata var politiskt, om man vill uttrycka det så.

Konst

Ulrika Stahre