Made in England

ANDERS PAULRUD ser Martin Parrs bilder från tråkighetens paradis

"Think of England".
"Think of England".
KONST
"The last resort".
"The last resort".

Det går inte att skriva sig in till Martin Parrs bilder. De är svåra att formulera. Den utväxling i sinnena som uppstår när man tittar - på brittiska vardagsrum, hundar med solglasögon, feta människor vid badorter, bensinmackar, när man ser de uttråkade paren och de otaliga vanliga fula platserna - den rörelsen går bakåt, in i språket igen.

Till tystnaden. Och tomheten.

Och till det outsägligt tråkiga. För det är där, i tråkighetens paradis, han hämtar sina bilder, Martin Parr.

Han tillhör samtidens mest uppburna dokumentära fotografer. Under sin drygt trettioåriga verksamhet har han med en egendomlig hatkärlek, kombinerad med anglosaxisk distans, fotograferat allt som är tråkigt, lågt, eländigt. Tristessen made in England. Här finns alla de som lever i ett vakuum; klassamhället under och efter Thatcher, shoppingturer, äcklig engelsk mat, dinnerpartyn, gymet, de förlorade människorna på stranden i New Brigton, stormarknaderna, de tråkiga vykorten Boring Postcards, tagna just i staden Boring, Oregon, USA.

Dokumentär fotografi. Termen är sannerligen inte okomplicerad. En svår komplikation rör relationen mellan estetik och politik. Det har länge funnits en kritik mot att det dokumentära fotografiet söker sig mot det alltför "vackra", att bilderna som skildrar armod, fattigdom (såväl ekonomisk som själslig), våldet, missförhållandena helt enkelt är för snygga, att de har blivit politiskt oanvändbara därför att de är för estetiska, att de snarare syftar till tröst och kontemplation hos en förvirrad medelklass än till engagemang och handling.

Drar man det riktigt långt finns en förlegad tes hos den doktrinära högern som säger att politik överhuvudtaget inte har någon plats i konsten, medan extremvänstern hävdar, enligt en lika förlegad tes, att konsten inte har någon plats i politiken.

Martin Parr valde tidigt bort de svartvita bilderna just av anledningen att de var för estetiska, att de skapade ett onödigt "konstnärligt avstånd" till det de visade. "Färg är viktigt för en dokumentärfotograf. Svartvitt kan bli för vackert, för romantiserande eller överdrivet dramatiserande", har han sagt. Sedan länge fotograferar han därför uteslutande i färg; han söker överensstämmelserna med verkligheten i färgfotograferingen; är hans motiv vulgära och grälla så är också färgsättningen av dem det.

De fotografiska genrerna är, gudskelov frestas man skriva, i upplösning. Det tidigare cementerade avståndet mellan dokumentärt fotografi och det arrangerade "konstfotografiet" har upphört. När Martin Parr förra året fungerade som utställningskommissarie vid Rencontres de la Photograpie i Arles tog han i sitt urval -bland andra Katy Grannan, Frank Breuer, Kawauchi Rinko, Gregory Crewdson - fasta på att den rena fantasin, de fiktiva bilderna, de som undersöker stora och längre berättelser nu är en viktig rörelse inom fotografin; efter årtionden av konceptorienterad konst gäller nu en sorts narrativ fantasi som kan hämta sin inspiration från allt emellan rennässansens altartavlor till videospelens displayer.

Själv tillhör Martin Parr dessa fotografer som hela tiden arbetar för att upphäva gränsen mellan genrerna. Han för tankarna till William Eggleston i sin förmåga att kunna skapa spänningar ur nollplatser, och i någon mån liknar hans bilder vår egen Lars Tunbjörks, fast det är en jämförelse som skall göras med försiktighet eftersom svenskens fotografier inte alls är lika distanserade som engelsmannens.

I distansen, och i ironin, kan man hitta invändningarna mot Martin Parr. Det finns ett ständigt avstånd till det och de han fotograferar. Glipan mellan den som fotograferar och den som fotograferas är konstant vare sig Parr avbildar medelklassen, som han själv skuldmedvetet tillhör, eller arbetarklassen och de under arbetarklassen.

Det finns de som hävdar att fotografen måste underkasta sig en förhandling med den som ska avbildas. Fotografen måste utgå och styras efter svaret på frågan: Har jag rätt att fotografera dig?

Men den frågan ställer aldrig Martin Parr. Hans bilder uppmanar inte till språk, ibland är de störande ensidiga i sin kommunikation. Och på så vis, nära tystnaden.

Mörkret som alltid finns i hans bilder ligger alltid hos de andra. Men det fina, vackra mörkret, det som alltid finns mellan älskande och som talar om för dem att de är tillsammans, uteblir.

Fotografi

Anders Paulrud