Normalt? Det här?

ULRIKA STAHRE om att vänja sig

1 av 2
Erkan Özgens & Sener Özman: "The Road to Tate Modern", 2003.
KONST

Normalisering kan man kalla de processer som likriktar, standardiserar och kontrollerar - en ganska komplicerad härva av positiv och negativ art. Att företeelser blir "normala", acceptabla och sammansmälter med ett normalsamhälle är i sig inget negativt men när vi sakta har vant oss vid sakernas tillstånd kan en påminnelse om processen vara välgörande. En intressant form av normalisering har de danska konstnärerna och Søren Holm Hvilsby spårat i Skurvognsmorfologier, en stor fotokartläggning av byggnader i Christiania som från början varit mobila vagnar, byschor. Ibland är ursprunget helt synligt, ibland har vagnen helt och hållet förvandlats till en vanlig stuga. Normaliseringen har gått i flera steg, från det rörliga till det stationära, från en estetik där ursprunget syns till en där det döljs och omskapas till det som är normalt.

En mer försåtlig normalisering skildrar Johanna Billing i sin film Magical World, där en grupp barn i Zagreb lär sig sjunga en sång, på ett språk de inte förstår. Det är ett konstverk så till brädden fullt av tolkningsmöjligheter på alla olika nivåer - den engelskspråkiga dominansen, gränserna mellan lek och allvar, Kroatien och Balkan efter krigen - och att visa det just i kontexten normalisering ger ytterligare en dimension.

Utställningen är inte den sista i en epok, inte heller den första i nästa. Den hänger lite fritt mellan vad som varit och vad som kan bli på en konsthall som mirakulöst tycks överleva även de snålaste av Malmövindar. Men den första stora utställningen på länge är angelägen tematiskt och genomtänkt till formen. Lite tråkig, med många skärmar, montrar, små stationer som ska besökas påminner den om traditionella museiutställningar där besökaren genom att ta del också undervisar sig själv. Som om konstverken vore påbud uppifrån, i sig själva del i normaliseringsprocesser.

Periferi och centrum är möjligen upplösta i förhållande till varandra om man tänker att det är möjligt att vara verksam i periferin. Men det är centrum som sätter tonen, och det faktum att konsten är globaliserad estetiskt och innehållsligt betyder bara att de konstnärer som skapar den konst som gäller i väst klarar sig.

Samtidskonsten är i sig normaliserad, likriktad, något som skruvas till i Erkan Özgens & Sener Özmans film The Road to Tate Modern. Två män - den ene till häst, den andre ridande på en åsna - försöker från Anatoliens torra, bergiga landskap fråga sig fram till Tate Modern, det allra modernaste av det samtidsmoderna. Öst möter väst och Don Quijote och Sancho Panza samlar sig mot världens alla konstväderkvarnar. Trots att de inom konstvärlden ändå får finna sig i att själva assimileras, normaliseras.

Konst

Ulrika Stahre