Till det som nyss varit

KONST
I Simon Möllers och Kristina Kvalviks digitala hökarängshus döljer sig familjehemligheter.
I Simon Möllers och Kristina Kvalviks digitala hökarängshus döljer sig familjehemligheter.

Ljuset i Stockholms södra förorter. Jag minns det från barndomen i Hagsätra, asfalten och putsen som reflekterade dagern med mjölkigt vemod. Det var inte fint att bo där, men jag kommer ihåg att jag trivdes.

Rekordårens bostadsområden brottas än i dag med ett lite skamfilat rykte. Som Hökarängen söder om Stockholm; en arkitektonisk pärla, ritad av Sven Markelius och David Helldén, som stod färdig 1952. En modellförort med trafikseparerat centrum och bemannad centraltvättstuga - allt byggt med klassutjämningen för ögonen.

Ändå bestod klasskillnaderna. Och kanske har den låga statusen främst att göra med att det handlar om ett arbetarområde. Men precis som Södermalm kommer även Hökarängen att intas av medelklassen och bli trendigt vad det lider.

När nu ett gäng konsthögskoleelever dyker ner i förortens sociala, demografiska och historiska lager händer det något. Utställningen av platsspecifika verk är ett samarbete mellan Konsthall C i Hökarängen och Annika Eriksson, professor på Konsthögskolan i Malmö. Några rader ur Ragnar Thoursies berömda Sundbybergsprolog har blivit motto. En öppen stad / ej en befästad / bygger vi / gemensamt.

Det första man möter är Helene Basts avspärrning av en bit gångstråk i centrum. De orangea plastkonerna signalerar vägarbete. Och den gula skylten lyder optimistiskt: Att bryta ny mark. Alldeles intill kommer läten ur en väggventil. Det är Hanna Paulin som samlat ljud från tiden innan Hökarängen byggdes. Hästar och hammarslag. Sånger och barnröster mellan torp och gårdar. Allt sammanbundet av poetiska reflektioner kring glömska och minne. Vart vill vi komma när framtiden är här?

I den nedlagda posten visas en videoinstallation av Simon Möller och Kristina Kvalvik. Ett fiktivt hus skapat i datorn utifrån olika element i området. Ett märkligt skimmer över fasaden. Och i fönstren, aningar om en intimsfär bakom gardinerna. Suddiga scenerier, gjorda i studio. Just så vaga att fantasin eggas. En delikat balans mellan drömsk ömhet och underliggande hot.

Om man tar en promenad i yrkesgatsområdet får man subtila meddelanden. På ett antal fönster i trapphus och källare har

Karolina Erlingsson klistrat texter på fönstren. Skygga i all sin enkelhet, likväl insisterande, smälter de in som hand i handske i omgivningen.

Det här är mer än en elevutställning. En skickligt genomförd kärleksförklaring till vår samtidshistoria. Poetisk och politisk.

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)