Vad de INTE strök under

ULRIKA STAHRE ser kollektiven agera

KONST
I Kajsa Dahlbergs "Ett eget rum" är utgångspunkten Virginia Woolfs romanklassiker.
I Kajsa Dahlbergs "Ett eget rum" är utgångspunkten Virginia Woolfs romanklassiker.

Konstens plats är titeln på Esther Shalev-Gerz utställning på Göteborgs konsthall och i Bergsjöns centrum. En irriterande titel. Enkel och storslagen, pretentiös. Konstens plats som tyst videoprojektion på en vägg mittemot caféet i inomhuscentrumet Rymdtorget i Bergsjön är en ockupation. Liksom dess plats hos de konstnärer som talar och talar, oavbrutet, i den del av utställningen som visas på konsthallen.

Det verkar enkelt: berättelserna är stumma i den tystade förorten, livliga i stan. Men i själva verket är ju människorna desamma, och konstens plats enorm. Den är allt från en kreativ impuls till gemensamhet, från ateljén, det ideala kulturhuset, till något som ryms i den egna fickan, eller i en dator.

Genom att samma utställning visas på två så olika platser som Bergsjön och Götaplatsen knuffas utställningens innehåll förstås åt olika håll. Men det är inte egentligen förort som står mot stad utan konst i ett offentligt, kommersiellt rum som står mot konst i en konsthall, i en vit kub. Innehållet, alla utsagor om konsten och konstens rum, har kokats ner till korta citat visade på Rymdtorget. Konsten blir en dröm, beskriven genom dansande bokstäver, en förenande länk mellan konstnärer och publik.

På konsthallen är drömmen något kyligare. Här syns ur ett örnperspektiv animerade arkitekturmiljöer. Skuggorna flyttas snabbt. Tiden går fort. Medan röster avlöser varandra, röster som talar om hur konsten finns överallt, hur den är ett samarbete, något att ta spjärn mot. Konsten är ett eget rum.

De visuella miljöerna är avskalade och ”rena” – formerna bygger i flera fall på grundformerna, på geometrins heliga kuber och cylindrar – medan rösterna är fulla av liv och erfarenheter. Att de deltagande konstnärerna har skilda kulturella bakgrunder fördjupar projektet men det stora tomrummet är ändå det som lämnas av deras egna konstverk. Det är en form av meta-utställning som ingår i den större Art Link och därför kan tänkas leda till annat. Till förändrade strukturer i den göteborgska konstvärlden?

Ett annat projekt i den vita (men här leopardmålade) kuben är Jihani Kalapour på Tensta konsthall. Här är det inte konsten och konstens ytor som diskuteras utan själva utställningen, urvalet, vad som visas och varför. En liten tyggrotta med doft av nejlikor och golv som speglande högblankt lurar i mörkret. Ett antal montrar med olika artefakter – mest konsthantverk från olika kulturer men också något måleri – är det enda som får ljus och själva urvalet får man läsa sig till i en liten katalog.

Också i Tensta är det ett kollektiv som arbetat tillsammans – också här med olika kulturella bakgrunder – men själva poängen är kanske inte i första hand kollektiv. Om Esther Shalev-Gerz hade skäl att samarbeta med många, är det som om ledningen för Tensta konsthall egentligen vill finna människor som ska representera – medel- eller arbetarklass, förorts- eller innerstadsbo, konsthistoriskt utbildad eller outbildad – för att dessa sedan ska visa något. Detta något är att konstverk betyder olika saker för olika människor. Visste vi inte det? Jo, det vet vi. Men i Tensta försöker man synliggöra själva betydelsen, så gott det går. I korta texter motiveras urvalen och det mesta syns valt för att det kort och gott är fint, användbart eller påminner om något, symboliserar något. Det vilar något vardagligt över montrarna, där familjen, maten, kroppen – allt det som drar ner konsten från höjderna – sätts i framsätet.

Man kan misstänka att själva akten att välja också den styrs av inbillade eller reella förväntningar. Vilket förstås gäller alla curatorer. Som i Konstens plats är det kollektivet som talar, men här blir resultatet opersonligt, lojt, nästan likgiltigt.

Det som borde handlat om att lösa upp dikotomierna, mellan stad och förort, mellan den som har och den som inte har – status, pengar, makt – tycks istället handla om just leopardkuber, nejlikor, mörker. En pose istället för ett eget rum. Det är som om hela den lilla tyggrottan väntar på att bli omskakad, bli på riktigt.

I en helt annan del av Stockholm och med andra förutsättningar visas Kajsa Dahlbergs projekt Ett eget rum. Förstås är det den geniala feministiska klassikern av Virginia Woolf som är utgångspunkten. Dahlberg har kopierat flera ganska slitna biblioteksexemplar och fogat samman dem till en enhet där understrykningar och marginalanteckningar blir extra tydliga. Kollektivet blir synligt, verkets intellektuella innehåll och värde får nya innebörder genom att alla läsningar lämnat avtryck.

En rad av dessa böcker finns med på Index (i en visuellt minst sagt sparsmakad men spännande utställning) och tillsammans med filmen 20 mins (Female Fist) tänjs gränserna för det egna rummet. Historien kring inspelning av lesbisk porrfilm växer till historien om jagets möjligheter att definiera sig. Det egna rummet får inte utesluta frihet – och det måste inte se likadant ut för alla.

Mest intressant är till slut själva boken, och vad som händer med läsningen när verkets användning blir huvudsak. Man går in i ett samtal inte bara med Woolf utan också med de läsare som undrat saker, ropat ut sin entusiasm, frågat sig hur det hänger samman eller bara strukit under. Och framför allt strukit under. Partier som betraktats som viktiga blir så kraftigt markerade att de försvinner. Blicken dras till mellanrummen. Så utanför de axiomatiska, väl formulerade slutsatserna syns plötsligt transportsträckorna. De där som bara kan läsas, inte läggas på minnet eller ifrågasättas. Det blir tyst, pennorna vilar, texten talar ensam – men inte så länge. Och det är bra.

Konst

Ulrika Stahre