HJÄRTA, GÄRNA

CAMILLA HAMMARSTRÖM är glad åt Vårsalongen

1 av 3
Josefin Skön: ”Alldeles intill”.
KONST

Varför ett grafiskt blad av några hus i regn skulle vara mer lättillgängligt än en video om en människas vardag är inte lätt att förstå. Likväl är det en av utgångspunkterna när Liljevalchs beslutat sig för att använda två jurygrupper till den klassiska vårsalongen. Ricardo Donoso, chef för bland annat Edsvik konsthall, leder den ”folkligare” gruppen efter att ha riktad kritik mot konsthallens professionalisering av den årliga utställningen. Direktören för Iaspis, Maria Lind, skall tillsammans med de sina i gengäld stå för ”spetskompetensen”. Värme mot kyla. Donosogruppens val är således märkta med ett hjärta, och Lindgruppens med en stjärna.

Visst finns det något sympatiskt över att man försöker luckra upp kvalitetsbegreppets förmenta neutralitet och öppet redovisar juryarbetets premisser. Samtidigt uppstår en konstlad klyvnad där man delar de anrika salarna mellan kontrahenterna som aldrig behöver konfronteras. Hjärtrum och stjärnrum, som inte alltid är så olika som man kanske kunde tro. Man anar fröet till ett mer integrerat samarbete, som hade varit intressant att ta del av.

Som vanligt är det ett sammelsurium av uttryck, vilket förstärks av hängningen långt upp på väggarna på gammaldags salongsmanér i den stora skulptursalen, och sedan förgreningen ut mot museibutiken och entrén. Stort och smått. Pretentiöst och lättsinnigt. Vårsalongen har sällan varit så charmig och spretig. Här finns en stor generositet gent-emot olika konstnärliga uttrycksformer, vilket borde rendera hela utställningen ett hjärtmärke.

Det första jag fastnar för är Anneli Kuismas delikata blyertsteckningar. En sensitiv teknisk skicklighet som för tankarna till Rembrandts etsningar, ett närmast magiskt levandegörande av det spröda materialet. Glittrande stenar, hud, hår, textil – allt omslutet av en ömsint petnoga uppmärksamhet som får ögonen att tåras.

I samma delikata klass är Josefin Sköns broderier där en politisk bildvärld samsas med blomstrande arabeskmönster utförda med osannolik hantverksskicklighet. Silkestrådar intrikat packade bredvid varandra för att ge den rätta lystern. Guldtråd tunn som hårstrån som fördelar sin ljus kraft i känsliga uttunningar.

Även i många av videoverken finns samma stoffliga materialkänsla. Det är som om valet av medium blivit allt mindre intressant. Motsättningar mellan olika genrer överbryggas. Så arbetar till exempel Mats Adelman med akvarell, olja, träskulptur och video som tillsammans bildar ett slags helt installationsverk i det rum han lyckligt nog fått för sig själv. Det blir en melankolisk skildring av Norden som ödebygd med vindblåsta ruckel och mytologiska undertoner.

Här finns även den relationella konsten. Anna Eineborg har inrättat ett slags medborgarkontor mitt i konsthallen där frågan om den personliga integriteten står i centrum. Bland debattböcker och avhandlingsluntor kan besökarna orientera sig i de senaste hoten mot den privata sfären i spåren av kriget mot terrorismen. Under utställningens gång kommer experter på ämnet att bjudas in till frågestunder med efterföljande diskussioner.

Från blyertspenna till juridik. Bredden kan knappast bli större.

Konst

Camilla Hammarström