Form som formar

1 av 2
Manligt?
KONST

När jag var i Vasilijkatedralen i Moskva (ni vet, kefirkatedralen) blev jag snart mer nyfiken på väggarna än på alla vackra ikoner. Väggar var målade med tegelmönster. Noggrant målade fogar och alla tänkbara murningstekniker. Men riktigt märkligt blev det när jag hittade en bit vägg där färgen flagnat. För under de målade tegelstenarna fanns det – riktiga tegelstenar.

Jag har aldrig haft en starkare upplevelse av ”Das Unheimliche”. (Som ju brukar översättas som det kusliga, men en bokstavlig översättningen, det ohemlika, är bättre.) Freud lärde oss att vi ska tänka oss das Unheimliche som när det främmande visar sig i det kända, och det kända i det främmande. Vilken funktion hade egentligen de där målade tegelstenarna? Varför lät man inte väggarna vara omålade? Vad visste de som inte jag vet?

Jag har svårt att exakt säga varför men jag kommer att tänka på de där tegelmålade tegelväggarna när jag ser Camilla Anderssons arkitektur. Tänk er en nybyggd etagevåning i Blecktornsparken, Stockholm. Alla väggar i frostat glas. Vikbar perforerad plåt för fönstren. En lanternin för ett elegant allmänljus. Ja, en lägenhet som inte skulle skämmas för sig i någon internationell arkitekturtidskrift.

Men Camilla Andersson hämtar inte sina betydelser ur elegans eller internationella trender. Hon har ritat lägenheten ur det faktum att hemmet är den farligaste platsen för kvinnor, att 46 procent av alla kvinnor har utsatts för våld av någon man. Glasväggarna – till och med i badrummet – för övervakningen; den perforerade plåten framför fönstren för att dölja insyn; ljuset uppifrån för att låta den stående framträda som en hotfull siluett. Och det som liknade ett hem visar sig i all sin ohemlikhet.

Andersson låter genusstatistik bli ett bokstavligt underlag för arkitektur – singelmannen får en lägenhet på 51 kvadrat medan singelkvinnan en som är lika mycket mindre som hon tjänar mindre i lön, endast 46. Så lyckas hon med konststycket att samtidigt kommentera byggnormer och heteronormer, utan att ironisera över gångna tiders bostadsvaneundersökningar. Det är helt enkelt en tolkning av Judith Butler som om hon talade om könet som das Unheimliche.

Utställningens andra arbete, av formgivaren Karin Ehrnberger, handlar mer om cross-dressing. Den vanligtvis ”manligt” kodade borrmaskinen får byta kläder med en ”kvinnligt” kodad mixerstav, och ut kliver borrmaskinen Dolphin, vit och ljusblå och ”sensuell”, och vid sin sida har den mixerstaven Tough & Rough, militärgrön med svarta detaljer och digitaldisplay. Med enkla medel blir designvärlden nästan pinsamt tydlig i alla sina konventionella trender.

Feminismen har efter stora vedermödor lyckats ta plats i konst och litteratur, men i arkitekturen är det fortfarande en märkvärdig händelse. Det är lite märkligt för den har funnits där hela tiden åtminstone sen de första kvinnorna antogs till arkitekturutbildningen på KTH 1921. (Eller kanske sen Christine de Pizans Boken om kvinnornas stad, 1405.) Och sen dess har kvinnorna aldrig låtit sig nöja med att blott vara antagna. Ändå är arkitekturvärlden fortfarande såväl manligt som maskulint dominerad. Fortfarande får många höra det som designteoretikern Sara Ilstedt-Hjelm fick höra efter Bangs arkitektur och designnummer 1995, när Hedvig Hedqvist skrev i Svenska Dagbladet: ”Sara Ilstedt skriver i tidskriften Bang att form påverkar oss. Som tur är har hon fel.”

Nej, formen, arkitekturen, är aldrig neutral. Och det är bara att gratulera att Arkitekturmuseet insett det i sin bästa utställning någonsin. Det är synd att de inte låtit Camilla Andersson och Karin Ehrnberger få mer utrymme, eller att de inte lät deras utställning ackompanjeras av en större satsning på feminism och arkitektur. Och sen väntar vi bara på den postkoloniala utställningen och utställningen om arkitektur och klass. Det är snart dags att ta Arkitekturmuseet på allvar.

Arkitektur

Lars Mikael Raattamaa