… och plötsligt, ett ögonblick av lycka

CAMILLA HAMMARSTRÖM låter sig omslutas av Pipilotti Rist på Magasin 3

1 av 3
Pipilotti Rist: ”Gravity, be my friend.” Audiovideoinstallation (stillbild) 2007.
KONST

Det finns tillfällen som präglas av absolut sällhet. De sveper över en lika flyktigt som en fågelvinge, glider en ur händerna. Som när man vilar i gräset under ett lövverk, ser upp i himlen och dagern som silas genom trädkronorna; en plötslig friskhet i luften och allt är perfekt. En nästan arketypisk lycka.

Schweiziska Pipilotti Rist söker i sina verk återskapa just sådana tillstånd av avspänd närvaro där alla behov är tillgodosedda och förundran råder. Paradisiska. Syrerika. När hon nu har sin första separatutställning i Norden vilar en godhjärtad sensualism över konsthallens salar ute i Frihamnen. Det är vänligt och lekfullt. Konstnären vill oss väl, vill att vi ska vara mer varsamma med varandra och mindre hårda mot oss själva.

Jag måste erkänna att det inte är helt lätt att finna sig tillrätta med en estetik så renons på konfrontation. Vanan att bli uppläxad och petad på i konstsammanhang är inrotad i märgen. Det väluppfostrade och hyggliga tilltalet gör mig en smula brydd. Jag söker efter brottpunkterna. Rämnorna.

Det första som möter besökaren är ett glimrande sagoträd. En belyst almgren smyckad med formpressade, genomskinliga plastförpackningar som kastar skuggor och reflexer över väggarna. Ljusfläckar. Maneter. Solkatter. Apple tree innocent on diamond hill är det poetiska namnet på installationen där soporna från västvärldens konsumism förvandlats till diamanter. ”Ögonblicksdiamanter” som konstnären kallar dessa tingestar tillverkade av råvara som krävt hundratusentals år för att bildas. En holistisk sammanhangskänsla infinner sig. Det är fantastiskt vackert och tänkvärt, men jag längtar efter mer. Vill bli djupare berörd. Petad på.

Utställningen visar verk från 1993 och framåt. Och det är när vi börjar närma oss samtiden som det bränner till. För Magasin 3 har Pipilotti Rist gjort den ambitiösa audiovideoinstallation som givit namn till utställningen. Gravity, be my friend är en sinnlig totalupplevelse som fyller den nedre salen. Besökarna ligger på kullar av heltäckningsmatta och ser upp i molnformade videoprojektioner. Ur högtalarna strömmar specialkomponerad musik som påminner om dämpade ljud från en regnskog. Milda skrän från odefinierbara djur eller människor.

Och när jag ligger på kullen och ser upp i projektionens röda lövverk infinner sig den där sällheten. Som att luften plötsligt blir lättare att andas och axlarna sjunker djupare ner i underlaget. Det är något annat än att utmanas. Är det omsluten jag blir?

En lysande älva går bland höstfärgerna. Löven kastas upp i lufthavet och skingras. En lek med gravitationen! Plötsligt befinner vi oss under ytan av en sjö. Nu rör hon sig som en trapetskonstnär i vattnet. Små luftfyllda bollar vilar som ägg kring hennes kropp. Vackra silkesband virar sig runt kroppen tillsammans med sjögräset och det långa röda håret. En bubblande kaskad av njutning och skönhet.

Att bli vän

med gravitationen är inte det lättaste. Akrobater är bra på det. Och barn, den där hoppreps- och bollglädjen som försvinner med åren och som vi nostalgiskt minns med vaselin på linsen. Pipilotti Rist vill låta oss återuppleva den där självverksamheten då elementen var till för att prövas och undersökas utan mål och mening. Annat än som tillfällig avkoppling, en ur kapitalistisk synvinkel fullständigt improduktiv handling för en vuxen människa. Jag kommer att tänka på

Walter Benjamins

ord i ett brev till vännen

Adorno

:

”Barnens charm utgör framför allt ett korrektiv till samhället, en av de fingervisningar vi får om en ’odisciplinerad lycka’.”

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)