Italien för nybörjare

ULRIKA STAHRE ser en rejäl utställning på Moderna museet

1 av 3
Carol Rama: ”Bricolage”, 1964.
KONST

Norra Italien: den rika delen. Både Milanos lyxiga shoppinggallerior, dess krokan till katedral, och de stora industribältena utanför städerna – liksom de snabba och tycks det ständigt nylagda motorvägarna – bekräftar detta rika. Ett självförtroende som ibland slagit över i protektionism, Lega Nord och idéer om en egen nation. När Moderna museet i sin jubileumsserie Tid & Plats vänder kikaren mot denna landsända och städerna Milano och Turin mellan åren 1958 och 1968 blir resultatet en pedagogisk och rejäl utställning. Någonstans mellan slätstruken, publikvänlig och upplysande genialisk.

Sambanden mellan Lucio Fontanas många Tagli (monokroma dukar snittade med rakblad), underbarnet Piero Manzonis konserverade bajs och evighetslånga linjer samt Arte Povera-rörelsen i Turin från mitten av 60-talet är inte tydliga, men de finns där, inte bara för att geografin talar om närhet. Fontana sa sig söka en rymd, strävade efter att målarduken kunde bli allt, ett med världen. Snittet, eller snitten, i duken: sår, förlust, en öppning mot universum bakom. Bara i begränsningen finns friheten. Rekonstruktionen av den lilla labyrintiska byggnad som visades på Documenta 4 i Kassel 1968 är alldeles strålande som övergång till en ny tid. Här kan man röra sig i olika glipor och rum i sin alldeles egna rymd tills Verket – en snittad monokrom – syns på en vägg. Ett fetischerande av en idé samtidigt som besökaren med den egna kroppen kommer något på spåret. Något som kan handla om processer, vilket en stor del av utställningen gör.

Arte Povera kan ses som en reaktion mot en alltför hög grad av perfektionism (och mot det tunga, bokstavligen tunga, klassiska arvet i vit marmor). En konceptuell rörelse som ägnade sig åt så kallade låga material: nylonband, speglar, neon, rostande metall. På Moderna museet har man punktbelyst verken som på en scen. Det fungerar, trots utställningens relativa litenhet blir uttrycket härigenom tydligt. Längst in: Giuseppe Penones projekt i skogen, en lek med små ingrepp i naturen. Dokumenterat, sorterat och i någon mån mystifierat.

Konstnärsrollen problematiserades under dessa år – inte minst av Manzoni – men det görs tydligt att den fortfarande var så gott som exklusivt manlig. Ett fåtal kvinnor deltog i dessa grupper och ett fåtal visas här – Dadamaino, Mariza Merz, Carol Rama. Som Lars Nittve sa på pressvisningen: curatorn Luca Massimo Barbero är ”the natural man” att bygga denna utställning. Det finns så många natural men. Särskilt när museet fyller 50, verkar det som.

FAKTA

Konst

TID & PLATS:

MILANO–TURIN,

1958–1968

Moderna Museet

T o m 7 sep