Dynamiskt i idyllen

Falurött hus med spröjsade fönster och veranda, prunkande blommor, högsommarhetta. En handmålad skylt: lämna pengar i informationen, en eldsjäl till holländare som lockar högintressanta samtidskonstnärer från hela världen till den värmländska obygden.

Konsthallen Alma Löv är oemotståndligt charmerande. Har den där speciella blandningen av excentricitet och svensk sommaridyll som är det man söker åkandes längs landsvägarna i svettig bil, ivrigt spejandes efter något som kan överraska men ändå hålla sig innanför ramarna för drömmen om sommaren.

Jag tänker på det när jag öppnar den knarrande lilla grinden och förväntansfullt börjar gå längs grusgången, hur jag sugs in ett tillstånd av okritisk förundran. Jag funderar över vad det gör med konsten. Vad sagostämningen – som ett Pettson-land för vuxna, en värld av infall, mystik och skrattbubblande galenskap – gör med verken.

I år fyller denna ovanliga (lyckade) K98-satsning tio år och museichefen Marcus Broos firar med en present till sin publik. Utställningen Present (curerad av Jörgen Svensson och Anna Persson) rymmer 31 svenska och utländska konstnärer, de flesta unga.

Utställningen visas i en mängd hus – lusthus, skjul och fantasibyggnader. Ett konstnärskap i varje, i huvudsak ett verk i varje. Varje hus sitt eget universum.

Och vissa glider så mjukt in i det mysknasiga sammanhanget att ingen friktion uppstår, att det nästan blir svårt att upptäcka något annat än det tokroliga. Andra bryter av, bara genom att kräva stillhet och eftertanke. Som Lina Selanders tomma rum, där en röst läser beskrivningar av amatörfotografier som konstnären sytt fram den underliggande svärtan och smärtan i. Kräver en stunds stillastående tystnad, sedan lösgör sig orden och blir starka bilder innanför ögonlocken.

På Alma Löv finns även rent dokumentära verk, till exempel Erik Pausers film om Vietnamveteranen Roman Martinez. Här finns också det underfundigt politiska: Katti Lundhs skulptur/installation gör världens orättvisor till en rumslig realitet. Hon har gjort en sådan där träclown bestående av olikfärgade träskivor som småbarn leker med, fast en stor och där varje träskiva motsvarar ett lands köpkraft på individnivå. I botten den jättestora träskivan Luxemburg, tätt följd av länder som Island och Sverige. Allra högst upp en pytteliten träring som är Malawi. Sött och starkt på samma gång.

Och det är just hur de olika konstnärernas verk, avgränsade från varandra, blir autonoma små världar, som skapar utställningen. Där varje enskilt verk inte är fullödigt men fyller en funktion i en splittrad och just därför spännande helhet.

I den nytillkomna Paleis Oranjestraat (där Marc Broos curerat), en stor lada som blivit ett myller av utställningsrum, möter i stället verken varandra. En slamrande, automatisk skrotorkester av Jan Cardell kommunicerar genom väggarna med Björn Perborgs trumset i vadderat tyg i det angränsande rummet.

Karolin Holmlund tar upp flera rum med Det viljelösa projektet, en serie målningar där hon lämnat över allt idéarbete till någon annan som fått bestämma både motiv och utförande. Ändå går alla målningar i så omisskännligt samma stil, en spännande liten forskningsresa i skapandets grundförutsättningar.

I spenaten förväntar vi oss knaskonst. Men Present är en alltför stökig utställning för att den riktigt ska lägga sig till ro i myshjärnan. Här finns en respektlöshet som känns äkta bortom det överenskomna.

Tant Alma bjöd inte bara på delikata småkakor i lustiga former, hon erbjöd också ett sorts undantagstillstånd. Undan prestigejakten och ängsligheten i storstädernas konstvärldar, i stället konst vald med hjärtat - dynamiskt, tillgängligt och oväntat.