"Jag vill bryta den blanka ytan"

Mikael Strömberg samtalar med Lina Selander om blixtar och stygn i foton

1 av 3
Ett av 146 stygn-fotografier i verket ”Reconstruction” från 2005.
KONST

Hon kallar det sin sakristia, ett avskilt rum för tankar och elektronik.

Vi sitter i konstnären Lina Selanders ateljé på Brännkyrkagatan i Stockholm och talar om fotoblixtar och konstens gränslinjer. Till och med 2 november pågår en, på många sätt, karakteristisk Selander-utställning på Nordin Gallery, När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den.

Det uppstår ständigt nya effekter i hennes konst. Vi hör ett brus, en signal, ser en rullbandspelare, skymtar en bild bakom en text. Ett ord för denna medvetet fördolda kultur är akusmeter. Akusmetern är ett ljud eller en bild man hör eller ser utan att direkt begripa var källan är. En typisk akusmeter finns till exempel i Trollkarlen från Oz, där trollkarlen visade sig vara en liten gubbe med mikrofonförstärkt röst: ”Du ser mig inte, men jag ser dig.” Eller stordatorn HAL:s röst i Stanley Kubricks film 2001.

Lina Selander lockar fram lusten att tolka, samtidigt som hon lämnar oss lätt otillfredsställda. Ett av målen tycks vara att trigga igång en undflyende men produktiv rörelse. Eller som någon i publiken reagerade inför ett av hennes verk; han såg och hörde tragiken i det abstrakta spelet av ytor, linjer och tidslager. ”Vad hände med flickan?”, frågade han. Men flickan fanns bara i hans fantasi.

I ditt konstnärskap slås jag av förskjutningarna mellan text–bild–ljud–ljus–miljö.

–?Första gången som jag bröt upp och separerade de olika lagren var med ”Hjärtats totala solförmörkelse”. Jag ville undersöka om det finns dolda rum i bilden. På monitorn visas tysta, svartvita sekvenser; tunnlar, ljusreflektioner, bord som dukas. Ur en rullbandspelare hörs en monoton mansröst. Projektionen visar bilder skymta bakom en statisk cirkelformad röd solid. Och alla tre delarna är separerade, i osynk.

Hon placerar mig framför en monitor och startar filmversionen av Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou), också det en tvådelad installation. Filmen visar motiv från staden Portbou på gränsen mellan Frankrike och Spanien, där Walter Benjamin tog sitt liv natten mellan den 27 och 28 september 1940, på flykt undan nazisterna. Gränsen hade stängts dagen innan han kom och öppnades igen dagen efter hans död.

Ett existentiellt öde. Och en installation med en egen rytm och närmast slumpartad relation mellan bilderna och den inlästa rösten. Selander har en fotografisk bakgrund och där är Benjamin närmast en ikon. Det hon tar fasta på är flyktinghistoriens allmängiltighet, och röstens och bildernas förmåga att ifrågasätta berättelsens och fotografiets trovärdighet. Ljudet och bilden diffar på någon minut och gör att den som stannar länge på utställningen fastnar i en loop.

I skarvarna mellan text, ljud och bild uppstår ibland ett händelserikt ”ingenting”, där jag som mottagare sveper med hörseln och synen, hjärnan arbetar ihärdigt för att lappa ihop storyn.

Det fotografiska handlaget kan kännas lite avigt. Särskilt när hon syr på framsidan av sina fotografier. Till exempel i de 146 Instamaticbilder som bildar verket Reconstruction. Där kräver hon att själv bestämma över bilderna, närvara i dem och sedan översätta bilderna till ljud.

–?Jag ville undersöka de känslomässiga relationerna i ”förljugna” familjebilder och bryta igenom den blanka ytan. Så då började jag sy. Motiven är till exempel: ”Mindre skotsk ö med fyr, fastsydd med röd tråd i horisont. Molnfri dag”. Eller ”Framåtböjd man i svart tröja. Vita stygn ur näsa”.

Man ser ju faktiskt Kodaks logga lysa igenom papperet. Jag undrar vad som finns på andra sidan. Ville du radera bildminnet och börja om?

–?Jag blev medveten om att bildernas baksidor inte hade någon vanlig symbolik. Fram trädde det ytmässiga och ointagliga fotopapperet. Så jag vände på bilderna och fotograferade stygnen. Och upptäckte sedan att trådarna liknade diagram och partitur som kunde översättas till ljudkonst.

Utställningen på Nordin Gallery tar sin utgångspunkt i Jean-Luc Godards eleganta uppgörelse med kommunismen, filmen Kinesiskan från 1967. En grupp radikala studenter tillbringar en sommar i ett kollektiv och studerar ordförande Maos texter. Hur ska de förhålla sig till sin kapitalistiska omvärld? Ska de välja våldet som metod?

I Selanders film flimrar skuggan av ett rödkolorerat lövverk i vinden. En röst läser en text om avklippta minnen, svek, umbäranden. Det politiska uttrycket lindas in i andra former av utopiska och känslomässiga uttryck. 1968 var Lina Selander inte född, rebellrörelsen måste kännas avlägsen. Och ändå känner man att hon kliver in och tar plats i bilderna.

–?Avfotograferandet, blixten, blev ett sätt för mig att visa på det reella rummet och på bildens rum och den yta där de möts. Och mitt sätt att delta i bilderna. Ibland fungerar blixten figurativt, som en sol. Ibland i form av bländningar som täcker delar av bildytan. Jag vill skicka tillbaka blicken till den som tittar, i samma stund som betraktaren blir medveten om att hon tittar.

Så, går det att förändra världen genom konst?

–?Ja. Den lilla världen. Mitt liv förändras ju.

Ladda ner och lyssna på en intervju med och ljud av Lina Selander

OBS – högerklicka på länken ovan och välj ”spara som” för att spara ner filen på din dator innan du lyssnar.

Intervjuare: Mikael Strömberg

Ljud/musik som spelas: Inner Pond, Glaskupa, Untitled och Reconstruction.

Mikael Strömberg