Myterna får nytt liv

Ulrika Stahre ser en temautställning om konstnärskulten på Berlins konstfestival

1 av 3
Joseph Beuys im Gespräch mit dem Akademiedirektor Norbert Kricke. © VG Bild-Kunst, Bonn, 2008.
KONST

Det är inte en suddig film, bara ganska ljus och utan skarpa kontraster. Joseph Beuys sitter inspärrad på ett galleri tillsammans med en varg. Båda lufsar lite i halmen, ser på varandra. Väntar ut. Det är Beuys schamanen, Beuys konstnärsmyten, Beuys mannen som gjorde konst av livet i vidaste mening. Dokumentationen av aktionen I like America and America likes me på René Blok Gallery 1974 är ett av få andningshål i Beuys. Die Revolution sind wir, en utställning som är minst sagt krävande. En soloutställning utan slut. Monstruös. Rum efter rum med montrar, tv-monitorer, teckningar, enorma fettbumlingar förstås – något av ett signum för Beuys livskonstverk – och en och annan grå filt. Joseph Beuys pratar och pratar. Kärnfulla citat pryder väggarna.

Soloutställningen är den största i höstens och vinterns konstfestival i Berlin, Kult der Künstlers, en tematisering av västvärldens konstnärsmytologisering. Beuys är ett bra val, liksom Warhol: både levde i konsten, både förhöll sig medvetet som individer i förhållande till kollektivet. Warhol porträtterade Beuys – de var också vänner. Om ytan var allt för Warhol, tycks den vara inget för Beuys mitt i schamanismen och alkemistiska idéer om transformationer, energier, balanser.

Det krävs en publik för att hålla liv i en myt. Konstpalatset Alte Nationalgalerie, en borg för den tyska kejsartidens konst, från enandet 1871 fram till första världskriget. Här tematiseras konstnärskulten med soloutställda Hans von Marées och en utställning med de olika ”konstfurstarna” från tiden, Arnold Böcklin, Anselm Feuerbach men också grupper som Blaue Reiter. Salongerna är sobra, klassiska museirum där vi kan skrida fram och tillbaka – de viktigaste verken i stora centrala rum, fördjupningar i sidogallerierna. Men det är något som hänt med pedagogiken. Tystnaden i salarna är inte längre den andlösa – i stället har publiken förvandlats från beundrande, till aktiv och diskuterande, vidare till tyst igen, nu med varsin audioguide i örat. Kunskap har blivit ett allt viktigare inslag i konstupplevelsen. Det är både en härligt osnobbig utveckling och en lite oroväckande styrning mot ett fastslaget sätt att uppfatta konst. Alla de samtal som förs i Beuys-utställningen motsvaras på Alte Nationalgalerie av koncentrerad tystnad.

Skillnaden mellan att visa Feuerbach eller Böcklin eller von Marées eller någon annan från tysk konsthistoriekanon i en vanlig soloutställning, jämfört med att göra det under flaggan konstnärskult är just kunskapsproduktionen och pedagogiken. När Hamburger Bahnhof visar en stor grupputställning inom temat, med den inbjudande titeln och Martin Kippenberger-citatet Ich kann mir nicht jeden Tag ein Ohr abschneiden! (Jag kan inte skära av mig ett öra varje dag!) har konstnärerna sorterats associativt utifrån deras konstnärsroll och konst. Här möter man lösenord som kontext, originalitet, identitet, maskerad. Inte helt oväntat dyker det upp konstnärer som arbetat mycket med sina egna mer eller mindre dekonstruerade jag. Cindy Sherman, Sarah Lucas, Paul McCarthy och Kippenberg förstås. Hans korsfästa groda hänger i ett hörn – blasfemiskt, ömklig, ett hjärta på en krok och en vulgär kulturs slutliga svar på tusenåriga traditioner.

Nej, konstnären kan inte skära av sig örat varje dag, och det var ett tag sedan konstnärsrollen var mytisk och frälsande. Ändå är det den myten Kult der Künstlers utgår ifrån och i viss mån försöker bekräfta eller snarare återinsätta. På Hamburger Bahnhof upplöses utställningen i en kall sal längst bort där Ugo Rondinone visar sin stora videoinstallation Where Do We Go From Here med hotfullt beredda clowner som vilar, men bara skenbart. De tycks färdiga att gå till attack: mot publiken som kräver och kväver. Medan vi tassar runt, lite som vargen hos Beuys.

FAKTA

KONST

Kult der Künstlers

Beuys. Die Revolution sind wir

Till och med 25 januari

Celebrities. Andy Warhol und die Stars

Till och med 11 januari

Ich kann mir nicht jeden Tag ein Ohr abschneiden!

Till och med 22 februari

Hamburger Bahnhof, Berlin

Im Tempel der Kunst

Till och med 18 jan

Hans von Marées

Till och med 11 januari

Alte Nationalgalerie, Berlin