Recycling med Picasso

1 av 4
Förlagan.
KONST

Paris har i år dragit Picassomanin till sin spets med en gigantisk satsning på Picasso och hans ”mästare” – Velázquez, Courbet, Matisse, Goya, Manet, David, Poussin, Ingres, Rembrandt. Enbart män förstås. De feministiska studierna hade innan Picasso dog (1973) ännu inte hunnit skriva om konsthistorien, så det får man väl ursäkta honom för. Den grandiosa utställningen är hur som helst uppdelad på Louvre, Le Grand Palais och Musée d’Orsay – ett samarbete som är det första i sitt slag i fransk museihistoria.

Köerna kringlar som aldrig förr och det är en ren njutning att som kritiker få glida förbi, särskilt om man råkar lida av köfobi. Däremot får man förstås inte lyssna på guiderna, vilket är lite svårt med tanke på att de alltid ställer sig mitt framför verken med sina grupper. En upprörd man fräser till mig ”Vi har faktiskt betalat henne för att tala!” ”Jaha”, svarar jag med spelad oskuld, ”jag trodde att hon gjorde det för sitt höga nöjes skull” och kommer att tänka på syster Wendy som blivit oerhört uppskattad världen över för sina spontana och oerhört personliga guidade turer. Henne hade man behövt här, tänker jag bland all kapitaliserad kunskapsproduktion.

Men jag traskar snällt vidare och låter i stället verken tala till mig. Och talar gör de verkligen, det ena högre än det andra. Klassiker som Manets Olympia eller Velázquez Las Meninas kontrasteras fint av Picassos robusta färglekar. På Louvren har man tagit fasta på Picassos tolkningar av Delacroix orientalism. Om kvinnan var ett exotiskt sexobjekt hos Delacroix, har hon hos Picasso reducerats till ett ornament. Ibland smälter hon rentav samman med de geometriska tapeterna och möblerna omkring henne. På Musée d’Orsay har man i stället tagit fasta på Picassos besatthet vid Manets Frukost i det gröna. Målning efter målning recyklar den nakna kvinnan bland de påklädda männen som i Picassos tappning får vara nakna även de, i en demokratisk gest som säger att under solens strålar och inför konstnärens blick är vi alla lika. Manets skillnadsskapande, som i sin tur var en smått korrigerande parafras på Courbets målning av en naken modell som står bland en massa påklädda herrar på den franska konstakademin, blir på detta sätt slutligen korrigerad av Picasso som förflyttar de tre till en Edens lustgård utan sociala tabun och överträdelser.

Det stora mysteriet är hur Picasso lyckats behålla sin konstnärliga originalitet intakt med tanke på alla hans förebilder i garderoben. Kanske tack vare en viss respektlöshet och en viss ärlighet. Som han själv sa – den stora skillnaden mellan en liten och en stor konstnär är att den store vågar erkänna att han stjäl från andra. Många gånger gick det så långt att han och Braque signerade varandras tavlor. Men för Picasso handlade det egentligen inte om imitationer utan om regelrätta kraftmätningar, om noggranna dekonstruktioner av varje enskild stilart. Det måste ha varit ett sätt att övermanna den befintliga konsthistorien, att göra sig till herre på täppan.

Och varför inte? Finns det något mer heroiskt än att duellera med en hel konsthistoria? Ja, kanske att duellera med en hel eftervärld. Och där har han sedan länge förlorat mot Duchamp – som (med risk att göra listan lång) öppnat för både konceptkonsten, antikonsten, readymadekulturen, performancekonsten, queerstudies, neodadaism, postkoloniala studier och institutionskritik. Som Duchamp sa: konsten är ett spel mellan alla människor från alla epoker. Vad han glömde tillägga är att det i detta spel alltid finns vinnare och förlorare.

FAKTA

KONST

Picasso – Delacroix

Musée du Louvre

Picasso et les Maîtres

Galeries nationales du Grand Palais

Picasso/Manet: Le déjeuner sur l´herbe

Musée d´Orsay

T o m 1 februari

Sinziana Ravini