Mörk bild av den svenska modellen

Petter Lindgren ser ett undersökande videoverk

1 av 3 | Foto: Björn Lindahl
Konsthall C visar ett videoverk där Sverigeboende latinamerikaner intervjuas om den svenska demokratin.
KONST

Det är ingenting jag kan bevisa empiriskt, utan en känsla jag har. Den informella maktstrukturen som är så stark i dag fanns inte förr i tiden. Sverige verkade vara mer demokratiskt under 1970- och 1980-talen.”

Karla López, före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet de gröna, ger en kuslig bild av det som borde utgöra den svenska demokratins centrum, Riksdagen. Utstickare marginaliseras, menar Lópes, och som kvinna och invandrare är det lätt att bli diskriminerad. ”Sverige är ett väldigt öppet och tolerant land, men Riksdagen är mycket sluten och mycket värre än resten av landet.”

Detta i den colombianske konstnären Carlos Mottas Invandrararkiven: Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt, ett undersökande videoverk bestående av ett halvdussin intervjuer med i Sverige bosatta latinamerikaner, om hur de uppfattar den svenska demokratin. Vi möter bland andra Luis Adolfo Conde Costas (sociolog), Pablo Leiva (jurist på RFSL) och Joanna Castro (informatör på Zenit, ett globalt forum för unga på Kulturhuset i Stockholm).

Rösterna skiljer sig åt, men i likhet med Lopéz uttrycker samtliga erfarenheter av utestängning och etnisk diskriminering. Gränsen mellan ”invandrare” och ”infödda” upprätthålls systematiskt, menar de, och den svenska självbilden av nationen som homogen osynliggör avvikande grupper. ”Invandrare hinner filtreras bort innan man når den beslutsfattande nivån där landets framtid utformas”, säger Juan Fonseca som driver Diskrimineringsbyrån i Stockholm.

Inte minst för mig själv är Mottas undersökning ett mycket viktigt verk. Hur ofta får annars en råttfärgad svensk man i sina bästa år anledning att fundera över demokratin? Jag föddes in i den, och den har tyckts mig lika självklar och som det grå urberget under Konsthall C och Hökarängen. Det är lätt att glömma att demokratin (liksom graniten) ännu är ofärdig och i rörelse, att framtiden är oviss.

Motta (född 1978) har genomkorsat Latinamerika med sin videokamera och sin enkla fråga: ”Vad är demokrati för dig?” Människor på gatan såväl som teoretiker och konstnärer har svarat, och resultatet återfinns i The Good Life (möjligt att ta del av på www.la-buena-vida.info ), ett slags åsiktsarkiv som nu alltså utökats med en svensk pendang.

Detta kan tyckas märkligt, men blir desto mer logiskt och intressant när Motta framhåller att det bland de intervjuade i Latinamerika varit något av en kliché att tala om den svenska modellen, ”el modelo sueco”, som en positiv motbild till den ”sjuka” demokratin i hemländerna. Föreställningen bygger på det goda internationella rykte Sverige byggde upp på 70-talet, med sin tillåtande hållning i sociala frågor, sina framgångsrika fackföreningar och berömda jämställdhet mellan könen.

Det är nog inte bara bland människor i Latinamerika det ryktet lever kvar.

FAKTA

KONST

Invandrararkiven: Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt

Carlos Motta

Konsthall C i Hökarängen, Stockholm

Till och med 5 april

Fotnot: Videointervjuerna i Invandrararkiven: Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt publiceras också i bokform, i samarbete med Bokförlaget Atlas.