En utopi på väggen

Camilla Hammarström om Carl Larsson som modern barnskildrare – och hopplös reaktionär

1 av 4
”Frukost i det gröna”, 1910–1913, olja på duk. Här något beskuren.
KONST

När det upphovsrättsliga skyddet av Carl Larssons bilder upphör 1969 översvämmas marknaden av dåliga kopior. Just några sådana, med ett ganska kraftigt blåstick, hängde över min Ikea-säng i vår miljonprogramslägenhet, där allt var gjort i billigaste möjliga material – till och med listerna runt de ihåliga masonitdörrarna var av plast. Min mor, med vänstersympatier, förstod inte hur jag kunde gilla de där falska, fascistoida idyllbilderna.

Men jag älskade att följa de snirkliga linjerna i de vackra möblerna och kläderna, den soliga hemtrevnaden. De representerade allt jag inte själv hade.

Och kanske är det just så som Carl Larssons bildvärld fungerat för de stora massorna genom tiderna: en utopi att hänga på väggen, som inte har särskilt mycket att göra med de egna möjligheterna att skapa trivsel och skönhet i livet.

Carl Larsson kom själv från underklassen, hans dröm var att sprida sin konst till den stora allmänheten. Hans karaktäristiska linjestil med enhetligt färgade plana fält, utvecklades i samklang med den nya färgtryckstekniken som kom att användas till reproduktionerna i boken Ett hem (1899). Den tyska billighetsupplagan med Carl Larssons bilder från Sundborn Das Haus in der Sonne (1909) kom att tryckas och spridas i hela 200 000 exemplar under konstnärens livstid.

Det är flera impulser och stilideal som sammanstrålar i Carl Larssons konst. Tillsammans med hustrun Karin Larssons formgivning av inredning och kläder, ligger idealen nära den engelska Art and Crafts-rörelsen och deras vurm för hantverk – i reaktion mot industrialismen anonyma serieproduktion. Men Carl och Karin Larsson är mer orena, de blandar hejvilt från olika epoker och traditioner: japanskt, barockt, medeltid, gustavianskt och rokoko. Och Karin Larssons möbeldesign är snarare modernistisk avantgardistisk än tillbakablickande.

På Waldemarsudde slår det mig emellertid hur starkt Carl Larssons bilder är ett uttryck för den dröm om barnets århundrade som vännen Ellen Key formulerade, som sedan kommit att förverkligas i den moderna synen på barn. Visst är barnen hos Carl Larsson idealiserade, vi är långt ifrån Siri Derkerts rödmosiga kålrotsungar, men de är både rufsiga och i färd med att peta sig i näsan, undersöka sina tår, suga på tummen och slänga av sig de bekväma kläderna på golvet där leksakerna ligger fritt utströdda. Och de är med överallt.

Även om Carl Larssons människoskildringar aldrig är särskilt djuplodande, han ägnar ungefär samma uppmärksamhet åt en krukväxt som ett ansikte, så är hans intresse riktat mot barnens vardag, deras lekar och undersökningar. Den stora målningen Livets gåta (1911) där två av syskonen står grubblande vid ett stilleben med blommor, en jordglob och en dödskalle visar med vilket allvar han mötte barnens funderingar och fantasier.

Jag fastnar också för en tidig akvarell från 1893 föreställande hustrun Karin när hon, blek och utvakad uppkrupen i ett soffhörn, ammar den nyfödda dottern Brita med öppnad blus. Att sätta barnet och kvinnans kropp i centrum på ett så realistiskt vis var förstås radikalt på sin tid.

Carl Larsson tillhörde de så kallade Opponenterna som efter vistelser i Frankrike kritiserade den antikverade undervisningen vid Konstakademin. De förde med sig friluftsmåleriets friska fläktar från kontinenten. Det går dock ganska snabbt för Carl Larsson att gå från ung och arg till att bli en del av etablissemanget och symbolen för det svenskaste svenska. I brevväxlingen mellan honom och Prins Eugen, vilken ingår i utställningen och katalogen, får man följa en bedrövad prins som förundrar sig över sin väns allt mer reaktionära ståndpunkter. Den röde prinsen var nämligen för både åtta timmars arbetsdag och rösträttsreformen. Brytpunkten tycks vara storstrejken 1909 då Carl Larsson ställer sig på arbetsgivarnas sida. Prins Eugens bejakande av den nya konsten går också stick i stäv mot Carl Larssons fördömanden och oförståelse.

Carl Larsson blir med åren alltmer bitter och paranoid. Han är en i grunden konservativ människa som tiden springer förbi. Och det är just det förljuget glättiga i hans bilder som gör dem svåra att ta till sig i dag. Förundrad betraktar jag den gigantiska målningen Frukost i det gröna (1910–1913) med sina ljusa björkstammar och människor i folkdräkt, en bild som helt saknar kontraster. Och damen bredvid mig utbrister: Inte en skugga, inte en skugga!

Ja, så är det ju med Carl Larsson. Samme man som skriver till Prins Eugen: ”Annars grubblar jag på tillvaron, och är så rädd att Gud ska dö” vill inte släppa in några mörka stråk i sina bilder. De är mörkret och ångestens ljuskalla negativ.

FAKTA

KONST

Carl Larsson

Prins Eugens Waldemarsudde

Till och med 31 maj

Camilla Hammarström