Aningslös barnlek

1 av 2
”Florentin”, Nathalie Djurberg, 2004.
KONST

Det lekfulla barnet får ofta representera en tillvaro av lycklig självverksamhet, frihet från ansvar. Spontanitet. Genom att likna konstnärens verksamhet vid en lek, antyds att konsten är en frizon utan vare sig krav eller inflytande på världen.

När Moderna Museet visar film- och videoverk ur samlingarna, har man valt att lägga fokus på konstskapandet som just lek. Urvalet är gjort för att passa både barn och vuxna och inspirera till egen filmproduktion i museets verkstad. Upplägget känns lite bakvänt, det pedagogiska kringarbete som vanligen följer på en utställning verkar här ha fått styra själva valet av filmer.

Fischli och Weiss klassiska Tingens ordning från 1987 (där tingen puttar till varandra genom rörelse igångsatt av eld, vatten, ånga etcetera) blir ett givet centrum som säkert kan ge barnen roliga idéer. Men som konstfilm är den redan väldigt exponerad och knappast en pärla man plockar fram ur gömmorna för att den äntligen ska få möta sin publik. Samma sak med Viking Eggelings Diagonalsymfoni från 1920, som visas på golvet och troligen är tänkt att tilltala de allra minsta, krypande barnen. Konstigt är också valet av Nathalie Djurbergs leranimation Florentin från 2004, vars innehåll av sexuellt laddat våld knappast är lämplig för dem under femton. Det vilar något valhänt och aningslöst över det hela. Det blir varken hackat eller malet, varken riktigt för vuxna eller barn.

Vad som emellertid fungerar är det mattbeklädda, mörklagda rummet som inbjuder till att försjunka i tankar kring det man ser. Halvliggande på golvet är det inga problem att ta sig igenom Bruce Naumans fyrtio minuter långa Art Make-Up (1967–1968) där konstnären färgar in sin kropp i först vitt, sedan rött och till sist svart. Här uppstår den där meditativa lyhördheten inför varje detalj som tidens konstfilmer eftersträvade.

En annan pärla är en annorlunda film av sydafrikanen William Kentridge, som är mest känd för sina animerade teckningar som skildrar tiden under apartheid. Journey to the Moon (2003) är en stumfilm som blandar vanligt foto med animationer och alluderar på surrealisternas romantisering av det omedvetna. Konstnären som använder en kaffekopp som stjärnkikare och fantiserar fram myllrande världar. Till sist rör sig allt och flyger i hans kombinerade ateljé och laboratorium. Och när han som en annan Pygmalion konfronteras av modellen som stiger ut levande ur hans skisser, verkar han mest irriterad och vänder sig bort.

Även om filmen är poetisk och vackert gjord, så är den naturligtvis en känga mot en estetik som bygger på förströelse och verklighetsflykt. Men också en skildring av de lockelser och risker som finns i att ha fantasin som arbetsmaterial.

FAKTA

KONST

Play – Film och video

Moderna Museet

Till och med 19 april

Camilla Hammarström