Postkolonial buskis

Sinziana Ravini ser ett humoristiskt möte mellan exotiskt och modernt

1 av 4 | Foto: Foto: Yto Barrada & Galerie Polaris Paris
”Iris Tingitana”, Yto Barrada, 2006–2009, serie med färgfotografier och fototapet (här något beskuren).
KONST

Låt mig erkänna med detsamma. Jag har blivit allergisk mot utställningar som behandlar postkoloniala frågor utifrån den andres position, utställningar som frossar i exotism, etnocentrism, ja alla de ismer som den icke-västerländske nomadkonstnären måste vifta med för att få komma in i de globala konstsalongernas innersta kretsar. Dessa konstnärer klibbar fast vid sin kulturella bakgrund som flugor mot klister. Jag har också svårt för konstnärer som målar världen i svart och vitt för att sen ställa sig på de rättfärdigas sida.

Göteborgs konsthalls senaste utställning med Yto Barrada och Hala Elkoussy gör allt detta och lite till. Allt finns där, kritiken av globaliseringen, den kulturella homogeniseringen, modernitetens negativa verkningar, men den gör det tack och lov på ett humoristiskt och självdistanserat sätt.

Yto Barrada visar ett videoverk med en halvtaskig magiker som försöker få en tupp att somna. På väggarna hänger fotografier av Tanger – staden som västerlänningar drömmer att få resa till och marockaner att få lämna. Tanger satsar på massturism och försöker förvandla staden till ett nytt Costa del Sol. Resultat blir en utsuddning av alla främmande element, till och med den inhemska floran har bytts bort mot den fashionabla Geranium-blomman. På ett fotografi ser man en liten pojke sitta i ett kargt landskap med en krans av den utrotningshotade Iris Tingitana kring huvudet.

Bilden är en enda stor lovsång till den förmoderna tid som flytt. Och det är just därför den blir problematisk, för vad är lösningen? Att den marockanska kulturen kapslas in? Isoleras? Att tiden vrids tillbaka? Jag tror inte att det är det Barrada vill, i så fall måste hon ge upp sin nomadiska position och börja odla sin egen trädgård. Men monokultur är som bekant sällan bra för jorden.

Även Hala Elkoussy verkar slåss med samma problematik. I ett rum har hon tapetserat väggarna med bland annat egyptiska filmkändisar från 40- och 50-talet. I ett annat visas ett par videoverk där samtida egyptiska skådespelare berättar lite naivt men medryckande om sina Hollywooddrömmar. Drömmen om det västerländska paradiset blir här både sorglustig och obehaglig, för vilka är vi att tala om för dem vad de får och inte får drömma om? I ett tredje rum kan man ta del av en ikonostas med egyptiska kitschsouvenirer som minaretklockor och västerländska märkeskopior. På en vägg kan man läsa en anekdot om en man som blev överkörd när han korsade en gata. Han hade talat i en mobiltelefon. På sjukhuset upptäckte man att telefonen var av plast.

Det är alltid kul med postkolonial buskiskonst, men frågan är på vems bekostnad det sker. Längs in i utställningen kan man ta del av ett filmprogram som organiserats av cinemateket i Tanger. Här blir jag både road och rörd av Ali Essafis dokumentär om marockanska statister i Ouarzazate – en marockansk kulisstad för utländska filminspelningar. Vi får följa två äldre herrar som lustigt nog figurerar som just egyptiska slavar i den franska filmen Asterix och Kleopatra. På inspelningsplatsen ropas de upp som siffror och behandlas som boskap av det franska filmteamet. Inte så långt ifrån utrotningslägrets logik.

Barrada, Elkoussy och Essafi är bra på att peka ut problemen, men de är mindre bra på att peka ut lösningar, för vad baserar sig deras modernitetskritik på? En längtan efter en förmodern, prekolonial tid eller en ny modernitet? Kolonialismen byggde onekligen på ett modernitetsprojekt och vår tids ”moderna projekt” är i mångt och mycket en fortsatt kolonialism. Det stora problemet är inte att vi inte är självkritiska nog, utan att denna självkritik, som går så långt bak i tiden som till Montaigne, Voltaire och Diderot, är en del av det moderna projektet och att den oskadliggörs i ”upplysta” och ”avpolitiserade” utrymmen som konsthallar.  

Nej, vad vi behöver är en kritik av kritiken.

FAKTA

KONST

Yto Barrada & Hala Elkoussy

Göteborgs konsthall

Till och med 5 april

Sinziana Ravini