Pekar åt rätt håll

Ulrika Stahre ser hopp för politisk konst

KONST

Den politiska, socialkritiska samtidskonsten – undersökande, dokumentär, relationell och konceptuell – växte sig stor strax efter den förra finanskrisen under 1990-talets första år och har sedan dess haft en stark ställning. Kanske peakade det runt Documenta 2002 och Venedig 2003-05. När Kalmar Konstmuseum nu visar Socialkritiken: 1993–2005 är det med en liten, men väldisponerad utställning. Här finns både Johan Grimonprez klassiska dial H-I-S-T-O-R-Y, filmen om flygplanskapningar som gjordes 1997 när självmordskapare ännu inte fanns, Rirkrit Tiravanijas postkoloniala sociala skulpturer, en återuppstigen performance där Elin Wikström gör om Hur skulle det gå om alla gjorde så? från 1993 och sover i en Ica-butik i Kalmar (under en vecka i oktober).

Som curatorn Martin Schibli skriver i sin introduktion lever vi nu i en tid som liknar det tidiga 90-talet – finanskris och en något svalare konstmarknad än den man kunde se för ett år sedan. Kan man nu vänta sig en ny våg av socialkritisk konst? Det verkar rimligt, och man kan kanske också hoppas på att den politiska konsten ger politiska avtryck och inte bara svävar, söndergullad, i en konstvärld vars strukturer dels är avskurna från den så kallade verkligheten, dels i sig är kapitalistiska, globala, kolonialistiska.

Hopp om den saken föds i Istanbul, på den elfte internationella biennalen där. En biennal som utvecklats från en mycket stadsnära konstutställning – där man lyft fram stadens historia genom både utvalda utställningsplatser och platsspecifika tematiska verk – till årets upplaga som säger nej till allt vad konstturism och stadsprofilering heter.

Vad håller mänskligheten vid liv? frågar sig curatorkollektivet WHW. Det är Bertold Brechts Tolvskillingsoperan som ligger som undertext och det är Brecht som apostroferas i de olika kringtexterna. ”Mänskligheten kan leva vidare, tack vare sin förmåga att hålla sin mänsklighet förtryckt” lyder raderna i ungefärlig översättning och man kan säga att biennalens tema är att världen behöver en nyordning i efterskörden av finanskrisen. Det är en minst sagt offensiv curatorshållning, långt från den mer konstaterande som vi sett hittills, som också syns i Kalmar. Man säger inte: titta, här är den socialkritiska konsten. Man säger: titta på den!

Brechts ande och anda svävar stundom mycket påtagligt över biennalen, det är gott om sång- och dansnummer, och som curatorerna skriver i sin programförklaring: Brechts Verfremdungseffekt, att bryta den fiktiva illusionen – eller att fiktionalisera fiktionens makt – finns i utställningen eftersom den inte låtsas vara något annat än den är. Den säger rakt ut, med curatorernas ord, vad den vill visa, nämligen att en ”just world order and distribution of economic goods and services is viable and absolutely vital – and that communism is still the only name for that desirable project”. Valet står, som Rosa Luxemburg en gång sa, mellan barbari och socialism.

WHW – What, How and for Whom – är Ivet Curlin, Ana Devi´c, Nataša Ili´c och Sabina Sabolovi´c, verksamma i Zagreb. Deras tydliga politiska agenda är uppfriskande och till många delar konsekvent. En innovation som är föredömlig är att biennalen ankras i ekonomiska och sociala faktorer, helt öppet i form av gedigen statistik. Här får vi lära oss att 72 procent av konstnärerna har sitt ursprung i öst, 28 i väst – medan endast 55 procent är verksamma i öst, mot 45 i väst. Biennalens finansiering och kostnader redovisas, liksom andelen utställande kvinnor och män, åldersstruktur etc etc. Denna transparens betyder att WHW tar sitt uppdrag på allvar, att produktionsvillkoren är för viktiga för att gömmas undan. Och att information är demokrati.

Allt detta sagt – vad är det då som visas? Jo, på ytan en ganska vanlig, konkret politisk utställning. I Antrepo nr 3, den hamnlokal som blivit biennalens huvudort, visas, som vanligt i ett ganska svårsmält kaos, många verk som anknyter till frågor om arbete, egendom, makt. Men också folkligt engagemang av både höger- och vänsterart, som i Artur Zmijewskis stora verk Democracies och fiktiva/kondenserade/superrealistiska världar som Ramallahverksamma konstnären Wafa Houranis Kalendiye 2087: ett flyktingläger på Västbanken, uppbyggt i liten pappmodell, en försiktigt surrealistisk framtidsvision 100 år efter den första intifadan.

Om Antrepo 3 sveper över alla tänkbara teman – Istanbuls ljudbild, det antika arvet, smuggling av citroner på Västbanken – så är Tobacco Warehouse dominerat av tydligare subjekt: här agerar människor. Den ryska konstgruppen Chto Delat har lyckats med en stor installation av film och text, där cabarén möter postkommunismen som möter Balkan efter krigen. På biennalens tredje, och för året nya, rum, dominerar idén om konsten som pedagogik. Det är en före detta grekisk skola i stadsdelen Sisli, vars inredning ibland tar plats i verken och vars mest lyckade verk är ett stort arkitektoniskt projekt om framtiden på de ockuperade områdena på Västbanken. Vad gör man med infrastruktur och byggnader när bosättningarna lämnas? Gruppen Decolonizing.ps laborerar med olika lösningar, ganska teoretiska men hoppfulla i den ihärdighet med vilken man förutser slutet på denna och början på nästa epok.

Biennalens betonande av konst som undervisning gör att den tydligare ingår i ett auktoritärt system. Dessutom ges den en instrumentalitet som kan vara problematiskt. Men det är något som spricker när nyttoaspekterna gifter sig med konstverkens integritet. Det är helt enkelt mestadels tillräckligt bra för att både kunna användas och avnjutas. Och en före detta grekisk skola – här slår de där lokalhistoriska vingarna till, vare sig man vill eller inte. Konceptet Istanbul är en svår rundningspelare.

FAKTA

Konst

»?Socialkritik: 1993–2005

Kalmar konstmuseum

Till och med 22 november

»?What Keeps Mankind Alive?

11:e Internationella

Istanbulbiennalen

Till och med 8 november

Ulrika Stahre