Från krypande rädsla till ren fasa

KONST

När jag tänker på Shirin Neshat tänker jag på konstnärens rädsla att bli missförstådd. Varje symbol är tydligt utmejslad för att inte undgå någon. En funktionell syn på konsten där verkens visuella form underkastas ett angeläget politiskt ärende. Neshat förmedlar i alla händelser en känsla av att något står på spel.

Utställningen på Kulturhuset består av fyra videoverk baserade på Shahrnush Parsipurs magisk-realistiska roman Women Without Men från 1989. Författaren fängslades för sin frispråkiga skildring av kvinnors sexualitet och boken är fortfarande bannlyst i Iran. Handlingen utspelar sig under revolutionsåret 1953, och kretsar kring en trädgård i Karaj dit den aristokratiske Farrokhlaga flyttar efter ett långt och olyckligt äktenskap. Andra kvinnor sluter upp: Mahdokht, Zarin, Munis och Faizeh.

Trädgården är berättelsens bärande metafor: litteraturen, konsten. Fristaden. Därför är det märkligt att Kulturhuset bara visar fyra av Neshats fem filmer. Att man valt bort just berättelsen om Farrokhlaga är ett beslut som åtminstone borde motiveras.

Neshats verk är fria tolkningar av Parsipurs roman. Närmast förlagan ligger Zarin, om en ung prostituerad som plötsligt ser alla män utan ansikten. Neshat är något av en visuell kleptoman och här knyter hon an till den japanska skräckgenren: verket pendlar mellan krypande rädsla och ren fasa. Om möjligt ännu obehagligare är Mahdokht, som samtidigt är det verk som påminner mest om Neshats tidiga arbeten. Snarare än en linjär narrativ handlar det här om en uppbruten videotriptyk där pre-rafaelitiska kitschvisioner varvas med en slags outhärdlig ”skräckfilmsmusik”.

Neshat har länge kritiserats för att ha ett alltför gott öga till etnisk marknadsföring, som det brukar heta när konstnärer omvandlar sin kulturella identitet till en fetisch på konstmarknaden. En kritik som förvisso riskerar att säga mer om betraktarens position än verket den talar om. Men det är svårt att förneka att exempelvis Neshats genombrottsverk – storskaliga fotografier av kvinnor med skjutvapen framstickande ur sina chador – exploaterar några av dagens mest problematiska kulturella stereotyper.

Så illa är det inte i Kvinnor utan män och möjligtvis vittnar det uppskruvade bildspråket om en ambition att formulera allmängiltiga utsagor utifrån en föreställning om globalt tillgängliga estetiska former. Vilken symbol är mer interkulturellt gångbar än ”trädgården”? Vilken cinematisk kliché är mer användbar än det känslomanipulerande ljudspåret?

Det sägs att globaliseringen förlamar konstkritiken och det är nog sant: underförstått i det estetiska omdömet är ju förnekandet av den andres mänsklighet. Detta kan naturligtvis sägas vara mitt, kritikerns, snarare än Neshats problem. Men så är det naturligtvis inte. Ett konstverk bestämmer trots allt förutsättningarna för det sätt varpå det låter sig kritiseras. Och vem kan förneka att Neshats verk ger upphov till extremt förutsägbara reaktioner?

Frans Josef Petersson