Tankar i rörelse

Fredrik Svensk tar del av Sophie Calles konceptuella berättelser om sig själv

Ur verket "Où et quand?" (Vem och när?).
Foto: ADAGP Courtesy Galerie Emmanuel Perrotin, Arndt & Partner, Koyanagi, Gellery Paula Cooper
Ur verket "Où et quand?" (Vem och när?).
KONST
Fini Stjärndansaren Marie-Agnès Gillot från Parisoperan tolkar dumpningsbrevet i verket "Take care of yourself".
Foto: ADAGP Courtesy Galerie Emmanuel Perrotin, Arndt & Partner, Koyanagi, Gellery Paula Cooper
Fini Stjärndansaren Marie-Agnès Gillot från Parisoperan tolkar dumpningsbrevet i verket "Take care of yourself".

På Louisiana kan man nu följa Sophie Calles konstnärliga utveckling under de senaste 30 åren. Det var på tiden att någon nordisk konstinstitution tog på sig uppdraget att presentera ett av mycket få samtida franska konstnärskap vars inflytande knappast kan överskattas.

Med klassikern The Sleepers från 1979, där Calle låter mer eller mindre okända personer sova i hennes egen säng mot att hon får dokumentera dem, föregår hon mängder av arbeten där det sociala kontraktet mellan konstnär och deltagare spelar en central roll. Och genom sitt samarbete med Paul Auster bidrog hon till det i samtidskonsten eskalerande intresset för nya sätt att annektera romanberättandet.

Men kanske var det med den till engelska nyligen översatta installationen Take Care of Yourself, som presenterades första gången på Venedigbiennalen 2007, som hon verkligen blev folklig. Installationen inbegriper 107 professionella tolkningar av ett mejl som Calle sägs ha fått av en man som dumpat henne. De som tolkar är allt från musiker som Peaches och Laurie Anderson till dansare, lingvister, psykoanalytiker och en papegoja, samtliga kvinnor.

Dumpningsmejlet avslutas med ”Ta hand om dig”, och Calles sätt att ta hand om sig själv var genom en fascinerande konstnärlig sublimering. Här på Louisiana utgör den huvudverket, och är faktiskt bättre installerad än i Venedig.

I denna installation med fotografi, video och text, finns dessutom en parterapiscen med Calle och en tom stol där den frånvarande mannen skulle sitta. Jag minns faktiskt inte att den fanns med i Venedig, och även om det är snaskiskt med Calles ”egen” bekännelse, så är jag osäker på om den verkligen gör kompositionen starkare. Å andra sidan är det vanligt att Calle spelar med sin egen röst i sina verk.

”Image and text – my trademark”. Detta metanarrativa uttalande kommer från Calles egen voiceover till videoinstallationen Cash Machine när hon frustreras över att hon inte kan göra något intressant verk om pengar. Bakgrund: 1988 blir Sophie Calle inbjuden av en bank att arbeta med fotografier från deras bankomater – foton som i dag faktiskt påminner om bilder av den andre när man kommunicerar via Skype.

Verket Cash Machine blir färdigt först 2003. Fotografierna är alltså svartvita övervakningsfoton tagna ur fågelperspektiv på bankomatkunder någonstans i USA. På väggarna hänger kopior av dessa foton, och i mitten projiceras en film om misslyckandet att göra ett intressant arbete om pengar. Calles kommentarer faller hela tiden tillbaka till skönheten i bankomatfotografierna, och där emellan hinner hon fram­förallt utveckla kopplingen mellan pengar och döden. Här framgår, kanske bättre än någon annanstans, hennes kvaliteter som installationsessäist.

Calles arbete associeras ibland med den amerikanska konceptkonsten i sin upptagenhet vid självreglerande principer och begränsningar. Och visst ligger det nära till hands. Det är heller inte helt lätt att utvinna några helt nya begrepp och kopplingar i verken, efter att ha läst den medföljande Sophie Calle – critical reader, med idel fint folk som Yves-Alain Bois och Rosalind Krauss.

Men i Cash Machine, liksom i de flesta andra verken, kommuniceras den konceptuella utgångspunkten med programmatisk tydlighet. Det för faktiskt mina tankar till den franskklassicistiska föreställningen om att frihet under lagen är förutsättningen för att skildra den ofta banala mänskliga naturen på ett allmängiltigt sätt. Snarare än med Oulipo-poeter som Raymond Queneau eller Georges Perec, eller amerikanska konceptkonstnärer som Sol LeWitt eller Adrian Piper, har vi att göra med en slags konceptkonstens klassicism, performativt realiserad genom den sociala textur vi kallar verkligheten – dokumenterad, redigerad och fiktionaliserad för konstrummet. För att bli ännu mer abstrakt skulle man kunna säga att Calle sätter en tanke i social rörelse och en social rörelse i representativ installationsform. Platsen för hennes konst består alltså av denna transformation. Om man i Frankrike har haft en boom för den litterära genren ”autofiction”, förefaller Calles produktionsprocess kunna delas upp i två liknande genrer – autoperformance och autoinstallation, inom vilka hon gestaltar karaktären Sophie Calle.

Det finns många bra historier om Sophie Calle. Som att hon studerade för mannen som mer än någon annan förknippas med postmodernismens dystopiska sidor med sin nytolkning av Platons simulacrabegrepp – Jean Baudrillard – och på hans inrådan lämnade Frankrike, för att återkomma sju år senare, rotlös och vilsen. Och varför då inte börja följa efter folk för att se hur de lever sina liv, och stanna på en ambivalent plats där endast uppdiktade regler och principer kan skapa någon form av temporär riktning och organisering av livet? Detta är i alla fall en av berättelserna om ursprunget till Sophie Calles konstnärskap.

FAKTA

Konst

Sophie Calle

Lousiana, Humlebaek

T o m 24 oktober.

Fredrik Svensk