Hon fångade den nya kvinnan

1 av 3 | Foto: Marianne Breslauer
KONST

Att det ligger ett skimmer över berättelserna om mellankrigstidens Berlin är inte konstigt. Det må ha varit en period av ekonomisk kris och fattigdom, men samtiden präglades också av en föreställning att göra något för första gången. I Berlin samlades konstnärer och subkulturer som experimenterade med nya genrer och nya identiteter.

Marianne Breslauer verkade som fotograf under Weimarrepubliken, Tysklands första demokrati, då kvinnor fick rösträtt och homosexualitet var på väg att legaliseras just innan Nationalsocialismen tog makten. Breslauers bilder har man placerat under genren Neues sehen (Det nya seendet) och genom sin blick har hon blivit känd för att portättera den Nya kvinnan, den (rika) rökande kvinnan, kvinnan på stranden med baddräkt och fritid, den androgyna kvinnan i manskostym och flott bil.

Fram till den 6 september ställs hennes bilder ut på Berlinischer Galerie i Berlin

Breslauers arbete är sökande och precist, hon väntade tålmodigt in det ögonblick hon ville komma åt och knäppte av. Resultatet blev ett poetiskt dokumenterande av samtiden och i vissa fall lyckades hon fånga den där oändliga rörelsen som gör bilder tidslösa.

Hennes mest efterfrågade fotografier är porträtt av författaren Annemarie Schwarzenbach. Breslauer beskriver henne i sin memoarer som den vackraste människa hon någonsin träffat. Greta Garbo var i och för sig också vacker, skriver hon, men Annemarie var speciell, det var svårt att avgöra om hon var man eller kvinna.

I utställningen ingår även samlingar av andra samtida kvinnliga fotografer, som inspirerat och inspierarats av Breslauer. Pionjärer som fått möjlighet att utbilda sig och som genom ny teknik prövade sig fram i sina porträtt av människan och omvärlden.

Fotografierna på Berlinischer Galerie påminner om att när kvinnor började få makt att definiera sig själva var det inte föreställingen om en kvinna som gjorde inträde i det offentliga rummet.

Det var olika sorters kvinnligheter och okvinnligheter och den androgyna, könsöverskridande och inte nödvändigtvis heterosexuella kvinnan fick en självklar plats.

Porträtten och självporträtten är ofta närgångna men istället för att blottas bevaras objektens integritet. Det subjektiva hos objekten skymtar fram på ett respektingivande vis.

Hur dessa fotografer hade utvecklats om de fått fortsätta ostört vet vi inte. Många var tvungna att fly Hitlers Tyskland, många slutade skapa helt, så även Marianne Breslauer. Men trots att hennes samling inte är stor, och bara sträcker sig över en tioårsperiod, är hennes arbete av stor vikt och auktualitet för oss postmänniskor.

FAKTA

Konst

» Marianne Breslauer

Berlinischer Galerie, Berlin

T o m 6 september

Marit Östberg