Vitt mot svart som Science fiction

Frans Josef Petersson
om konst som använder framtiden på ett tidlöst sätt

Ur Anne Lislegaards ”The Crystal World.”
Ur Anne Lislegaards ”The Crystal World.”Foto: Foto: JEAN-BAPTISTE BÉRANGER
KONST
”Left Hand of Darkness”.
”Left Hand of Darkness”.

Sundbyberg är en plats i fiktionens närhet. Kanske börjar det med tunnelbanans blå linje, som för tankarna till miljonprogrammet snarare än till den ordinära småstad som möter en ovan jord. Kanske ruckas förväntningarna ytterligare av Lars Kleens huskroppar infogade i stationens väggar: balkongförsedda smalhus, klassicistiska fasader, futuristiska visioner. Att resa hit är kanske inte att träda in i en ny verklighet, det vore överdrivet, men väl att utsättas för en diffus förskjutning av det väntade.

Om det är svårt att avgöra huruvida Kleens fasader är på väg att födas eller uppslukas av historien, befinner sig Ann Lislegaards arbeten på Marabouparken i ett liknande tillstånd. Denna grundposition mellan blivande och entropi gestaltas här som ett spel mellan kroppar och tecken: svart mot vitt och vitt mot svart. Hypnotiska ljudfragment producerar en akustisk rymd kring objekt och betydelser. Ljudet är hämtat från olika science fiction-filmer, och att utställningen kretsar kring just science fiction kan snabbt konstateras. Men vad handlar den om mer precist? 

De enskilda verkens ramhandling kan lätt identifieras, då de bygger på befintliga källor. Den animerade filmtriptyken The Left Hand of Darkness (after LeGuin) utgår från Ursula LeGuins roman Mörkrets vänstra hand från 1969, om en främmande värld bebodd av humanoider utan bestämd könstillhörighet. Diptyken The Crystal World (after Ballard) bygger på J.G. Ballards Kristallvärlden från 1966, om ett mystiskt virus som kristalliserar allt organiskt material i sin väg. Men det handlar om något både mer abstrakt och handgripligt än att överföra romanberättelserna till rörlig bild. Dels har konstnären bearbetat själva textmaterialet i olika digitala programvärldar. Dels tar hon fasta på originalverken som ideologiska objekt, och som knutna till övergripande frågeställningar om science fiction som kulturellt fenomen. 

Generellt kan då sägas att utställningen kretsar kring framtidens spöklika karaktär, dess tendens att återkomma till oss från det förflutna. Lislegaards arbete handlar om att ge kropp åt detta spöke genom att studera hur det tagit form i ett antal kulturella artefakter från mitten av 60-talet och, ungefär, ett decennium framåt. Något mer avgränsat tycks det röra sig om kroppens framtid som den formuleras vid denna tid: kroppen som projektionsyta för begär och utopier liksom kroppen som materiell reproduktionsbas.  

I sin katalogessä betonar Niels Henriksen de båda romanernas olikhet: om de traditionella könsrollerna har blivit överflödiga hos LeGuin tycks de hos Ballard vara det enda som inte påverkas av kristalliseringen. Men man kunde lika gärna lyfta fram de tematiska likheterna: frånvaron av könsskillnader hos LeGuin och kristalliseringsprocessens tendens att bryta ner skillnader och producera enhetlighet hos Ballard. Men poängen är väl snarast att båda dessa tolkningar är operativa hos Lislegaard, och underordnade utställningens hypotetiska spel med väl avvägda utsagor och reservationer.

 I The Crystal World utgår konstnären från ett brev där romanens huvudperson beskriver ett tillstånd av fortskridande kristallisering. The Left Hand of Darkness, det mer övertygande av de båda verken, utgår på ett liknande sätt från en specifik passage; det sista kapitlet där karaktärerna färdas över ett vidsträckt islandskap. Här används texten i dess helhet: fragment ur romanen glider in och ut ur läsbarhet, och ställs mot roterande spiralformer som inte bara refererar till Marcel Duchamp utan också producerar en mottaglighet för verkets obestämda och närmast konturlösa erfarenhetsfält. 

Tematiskt har Lislegaard inte avlägsnat sig särskilt långt från sina mer reducerade verk från 90-talet. Och visst för utställningen tankarna till detta decennium i termer av sina referenser och sin upptagenhet vid att återanvända och främmandegöra det vardagliga. Men här finns även spår av andra röster, och precis som Kleens utsmyckning följer Lislegaards arbete sin egen anakronistiska logik. Därför finns heller ingen anledning att reducera konstnärskapet till en ”korrekt” plats i historien. Den som söker säkra positioner eller politiska poänger får leta någon annanstans. 

FAKTA

KONST

»Haunted. Tapping of the Fox Sisters

Anne Lislegaard

Marabouparken

T o m 27 februari

Frans Josef Petersson