Härskarteknik genom konsten

"Den självreflekterande nivån saknas"

KONST
François Gérards Napoleon I i kröningsdräkt.
François Gérards Napoleon I i kröningsdräkt.Foto: Alexis Daflos

Nationalmuseums höstutställning detta Bernadotteår (det är 200 år sedan Karl XIV Johan valdes till tronföljare) är Härskarkonst, eller som den heter på en lite svängigare engelska Staging Power. Det lovar en del. Mest lovar det perspektiv, en idéburen utställning som ställer sig nära sekelskiftet 17-1800 med följande handfull decennier och diskuterar maktens bilder. Med andra ord konstens skapande av makt, konstens legitimerande och förändrande funktion.

Det är en triss i makthavare som presenteras: Napoleon – Karl Johan – Alexander, men det är en ojämn sådan. Utrymmet domineras av den bernadottska vägen till tronen och tiden där. Det är krigaren och republikanen, en man som känner till bildens makt. Att hans kungablivande delvis var en fråga om bildpropaganda var inte så konstigt med tanke på den revolution han kom i från – bildernas uppror. Men en helt annan sak är vad man gör av det i vår tid.

Det visar sig att utställningen Härskarkonst mest är en förevändning för två saker: att få visa samlingarnas överflöd, samt att kunna samarbeta med Eremitaget i St Petersburg. Inget ont i något av detta. Men den självreflekterande nivån saknas. Här visas ju också konst som inte från början skapats för att förgylla en monarks rykte, utan kommit att göra det som handelsvara och inget annat. Nationalmuseum vore inte mycket utan kungliga idéer och kungligt snyltande på konstens värde.

Detta är inget som diskuteras på Nationalmuseums utställning, i det pågående fasansfulla kronprinsessbröllops- och valåret. Man förhåller sig till makten som ett historiskt fenomen, som en gyllen utsmyckning. Karl XIV Johans ”sängkammarvälde” är förvisso intressant, med sina rötter i den franska enväldiga monarkin, men det hade varit roligare förstås om samtida propagandabilder eller kungaporträtt kunnat få plats. Då hade vi fått se Reinfeldt tvätta eller larva sig med Bamseplåster. Vi hade också kunnat se hur vardagligheten blivit det nya prålet. Drömmar om jämlikhet och rättvisa har gett oss monarker som ”är som vi” – farligt värre.