Moderna utan sprängkraft

"man ger plats åt intellektuella utbyten, men reagerar med harm när samförståndet bryts"

KONST
Årets modernautställning.
Årets modernautställning.Foto: JEU DE PAUME

Kontentan av intendent Fredrik Liews debattinlägg i Svenska Dagbladet den 20 oktober är att kritiken av årets Modernautställning har varit ointressant, till skillnad från den konst man visar som valts ut för att den är intressant. En kritik som i stort sammanfaller med den som recensenterna riktat mot utställningen. Kritik och institution förenade i ömsesidigt ointresse. Inte såupplyftande.

Men på ett sätt lever MU10 verkligenupp till ambitionen att vara intressant: den undviker omedelbar njutning och inbjuder till återkommande besök och eftertanke. Själv kommer jag att återvända flera gånger för att se närmare på vissa verk ( Viktor Kopps choklad växer fortfarande). Att utställningen skulle vara ointressant verkar alltså inte stämma. Är inte problemet tvärtom att den är för intressant? För teoretikern Sianne Ngai är det intressantas politik dialoginriktad och knuten till en ”strävan att utvidgaden offentliga sfären”. Och vad kännetecknar MU10 om inte bilden av konsten som en pluralistisk samvaro utan konflikter?

Det betyder att man ger plats åt intellektuella utbyten, men reagerar med harm när samförståndet bryts. De kritiker som pekat på varför konstnärer utbildade i Malmö framhölls som intressantare än andra benämns som ”fräcka” eller ”oförskämda”. Ord som drar en gräns för det tillåtna, och utpekar överträdelsen som ett brutet tabu. Därmed exponeras vad alla inser: där det finns intressen finns också motsättningar. För vad är det intressanta om inte inrättandet av en gemenskap som innesluter vissa och utesluter andra?

Problemet är inte curatorernas ambition att göra en intressant utställning, det är väl utmärkt, utan att de inte fullt ut beaktar det intressantas politiska sprängkraft. Och det är väl också vad de flesta kritiker har efterlyst: att konsten inte ska underordnas ett falskt samförstånd utan vara mer som livet självt. Men kanske har jag med en så vitalistisk liknelse redan överträtt gränsen för vad Liew och MU10 vill tillåta oss att säga?

Frans Josef Petersson