Kissar på censuren

Konst som inte styrs av stat och kapital

KONST
"New Femininity", Gao Ling och Gonna.
"New Femininity", Gao Ling och Gonna.Foto: FREDRIK SVENSK

Samma dag som Shanghai-biennalen öppnade censurerades Gao Lings och Gonnas utställning, New Femininity, på andra sidan stan. Problemet var att de ställde ut en tekanneliknande porslinsprotes för kvinnor som vill stå upp och kissa. Konstnärerna svarade med en vernissage i en tom lokal, med en burk manligt urin från en av konstnärernas grannar placerat vid luftkonditioneringen.

Några dagar senare blev den betydligt mer kände Ai Weiwei (nu aktuell på Tate Modern) satt i husarrest, efter att hans Shanghai-studio förstörts. Att den politiska makten i Sverige reagerar på ett likande vis i sina uttalanden har vi på senare år lärt oss känna igen från både socialdemokratiska kommunalråd i Göteborg och en moderat kulturminister.

Rädslan för konsten kanske rent av är densamma i totalitära och demokratiska regimer? Antingen är man nervös för hur konsten kan påverka befolkningen i fel riktning, eller så litar man inte på att det ekonomiska resultatet av konsten ska kunna utvärderas och redovisas i nästa kvartalsrapport.

Båda dessa reaktioner brukar vanligen ses i ljuset av hur Platon i Staten upprättar en seglivad relation mellan filosofin och konsten. Så länge konsten inte kan motiveras utifrån Platons egen filosofiska måttstock, så har den ingen plats hans totalitära idealstat. Ambivalensen i denna tankefigur har gjort det lätt för många att dra slutsatsen att det faktiskt aldrig existerar någon ren censur eller något rent upphävande av censur, än mindre att själva censurbegreppet skulle ha någon rationell renhet.

Hos huvudcuratorn för Shanghai-biennalen, Gao Shiming, mötte jag också ett helt annat förhållningssätt, som inte först och främst behandlade den statliga censuren.

Denna biennal sammanfattade inte bara de tio senaste årens intresse för samtidskonsten som ett slags teater som allt mer leds av ett manus dikterat av en föreställning om det globala kapitalet. För att undkomma den självcensur som många konstnärer drabbats av när de underordnats kapitalets begär (efter exempelvis motiv som Mao och kulturrevolutionen), så försöker Shiming helt enkelt koda om hela biennalformen, till en sorts repetitionsplats, under titeln Rehearsal.

Här, mitt under statens och kapitalets (en Schweizisk bank är huvudsponsor) övervakning – ges paradoxalt nog både konstnärer, konstverk och publik möjlighet att öva, utan ett manus författat av stat eller kapital. Mellan raderna kan jag inte låta bli att läsa in en förhoppning om att faktiskt skapa en helt ny global politisk subjektivitet.

Idealistiskt? Ja! Romantiskt? Ja!

Men sett från min minimala upplevelse av världen från Kina så föreföll det fullständigt självklart och nödvändigt! Gao Shiming är helt klart den curator i dag som tydligast av alla pekar på hur konstens autonomi närmast är en förutsättning för politik över huvud taget, även om den såklart aldrig är ren.

FAKTA

KONST

Shanghaibiennalen

Till och med 28 februari