Gantastisk!

Camilla Hammarström ser ett imponerande urval av en modern mästare

1 av 4 | Foto: Norrköpings konstmuseum
”Snälltåg”, 1916. Olja på papp.
KONST

Det är snart trettio år sedan Gösta Adrian Nilsson, signaturen GAN, presenterades i helfigur. När nu Waldemarsudde visar hela hundratjugosex verk av konstnären är det förstås en händelse man bara inte får missa. Utställningen, som kommer att gå vidare till Norrköpings och Malmös konstmuseer, fullkomligt bågnar av vitalitet och gott humör. Det är ett imponerande urval man lyckats få ihop.

Tyngdpunkten ligger på konstnärens prismatiska bilder från 1910-talet. Adrian Nilsson bodde några år av decenniet i Berlin, där han genom det legendariska galleriet Der Sturm kom i kontakt med tysk expressionism, futurism och fransk kubism. Han tog också djupt intryck av Wassily Kandinskys teorier. Väl hemma i Sverige gjorde han sin högst egna fusion av de kontinentala strömningarna.

Tiotalsmålningarna för tankarna till Kandinsky och Bauhausskolans betoning av grundfärgerna samt de geometriska figurerna triangeln, cirkeln och kuben. Bilderna är uppbyggda enligt samma prismatiska formel, där expressionistiska figurationer bryter sig fram i det geometriska.

Till skillnad från Kandinskys måleri, som är esoteriskt och översinnligt, så vibrerar Adrian Nilssons av kroppslig närvaro, humor och vitalitet.

Adrian Nilsson skiljer sig också från sina teosofiskt inspirerade kollegor på kontinenten genom att han bejakar moderniteten. På ramen till den monumentala bilden Skapelsen från 1918 har han skrivit en dikt som samtidigt är ett slags programförklaring: ”Och Gud skapade den blodiga jorden, blommorna, träden, de brokiga städerna, husen, de elektriska stativen. Loken ångade, wulkanerna sprutade, vattnet brusade, skeppen seglade, pansarbåtarna sträckte kanoner i strålkastares ljus ...”

Konstnären blandar hejvilt futuristisk maskinkult med gudomlig geometri. Han hyser också en kärlek till den mänskliga kroppens fulländade muskelspel. Underbar är den erotiskt laddade Matroser och pantrar (1917) där sjömännens kroppar utgör en analogi till de smidiga kattdjuren.

Att Gösta Adrian Nilsson var gay bidrog nog till hans kommande isolering. Men lika mycket att han i likhet med Otto G Carlsund var en kompromisslös modernist utan dekorativa tendenser. Det hindrar inte att man i dag upplever hans färgstarka bilder som vackra. Jag fastnar särskilt för hans sportbilder från 1920-talet där kropparna är som rytmiskt fallande byggklossar elegant inordnade i den geometriska kompositionen. Färgskalan blir rikare efter tjugotalets Parisvistelse, grundfärgerna bryts i en mer nyanserad palett. Man anar spår av Fernand Léger i figurernas rörformer.

En hel vägg ägnas konstnärens plangeometriska måleri. Små utsökta kompositioner i dova färger. Adrian Nilsson deltog med några av dem på Stockholmsutställningen 1930 – i Otto G Carlsunds omtalade Art Concret-utställning som anses vara något av ett fiasko för modernismen i Sverige.

En bit in på trettiotalet tar Adrian Nilssons måleri en surrealistisk riktning. Man anar det i några bilder av tjurfäktare som med sin tragiska rymd för tankarna till Halmstadgruppen. Hans senare surrealistiska bilder anses vara ett blindspår och de är inte med på utställningen. Som så många andra skandinaviska konstnärer, som var i den kontinentala modernismens smältdegel och tog avgörande impulser med sig hem, slutade han isolerad och marginaliserad. I dag säljs hans och Otto G Carlsunds målningar till fantasipriser.

FAKTA

KONST

» GAN – modernist och outsider

Prins Eugens Waldemarsudde

Till och med 29 maj

Camilla Hammarström