Hoppfull apokalyps

Tobias Bernstrups verk en ambivalensens framtidsdröm

Skulpturen Hope, byggd av återvunnet skrot, är en miniversion av en apokalyptisk stad.
Skulpturen Hope, byggd av återvunnet skrot, är en miniversion av en apokalyptisk stad.
KONST

Konstnären, musikern och performanceartisten Tobias Bernstrup har under sommaren visats i en nätt retrospektiv på Uppsala konst­museum. Kroppsstora guacher som skildrar könsambivalens och en känsla för fetischen som hämtad ur det sena åttiotalets industrivurmande kitschighet möter undergångs­vision och storstadsfantasier. Utställningen är en välgörande kontrast till slottets pampiga, tidlösa storhet.

Tobias Bernstrup var en av dataspelskonstens pionjärer, och han har skapat många verk där androgyniteten, eller rättare sagt begäret ­utan tydlig könstillhörighet, står i centrum. Att han var en av få män som ingick i den stora Feminismer-utställningen för ett par år sedan är begripligt, eftersom hans problematisering och bearbetning av schabloner är helt i linje med idén om ­könet som en konstruktion.

På Uppsala konstmuseum får man tyvärr bara uppleva dessa teman som knapphändiga exempel. Utställningen skapar med hjälp av ­texter visserligen en förståelse av ett konstnärskap, men Bernstrup skulle förtjäna mer än vad en bok skulle förmedla. Det hela är stramt, avskalat och något för kylslaget.

Ett undantag är ett av de nyare verken, skulpturen Hope. Byggd av återvunnet skrot, en miniversion av en apokalyptisk stad är den något av en självmotsägelse. Tingen motsäger ordet som i sin tur är en protest mot tingen. Katastrofkänslan till trots: åtminstone inledningen till ­ordet Hope är en ganska fin mini­skyskrapa, och avslutningen utgörs av en bro. Verket kunde vara spelmiljö, filmscenografi eller bara humoristisk Arte Povera. Men det utmärker sig i Bernstrups övriga produktion genom att vara så mycket objekt. Hans arbete med identiteter och masker, jaget och alla möjliga jag, är här helt frånvarande.

Detta är inte ett verk utan människor, här finns till exempel spår av mänskligt liv. Men det är så renons på subjektiv närvaro att textens ­Hope blir omöjlig att förstå. Vem ska hoppas om inga subjekt finns? Hoppet förvandlas från förhoppningen om något annat till en order att vilja förändring. Till ambivalensens framtidsdröm.

KONST

Sing My Body Electric

Tobias Bernstrup

Uppsala konstmuseum

T o m 26 augusti