Megastjärnor med känsla för detaljer

Ny utställning ger upprättelse för kvinnliga konstnärer

Elisabeth Vigée-Lebrun, ”Baronessan Bonne-Marie-Joséphine-Gabrielle Bernard de Boulainvilliers, g. De Crussol-Florensac”, 1785, olja på trä.
Elisabeth Vigée-Lebrun, ”Baronessan Bonne-Marie-Joséphine-Gabrielle Bernard de Boulainvilliers, g. De Crussol-Florensac”, 1785, olja på trä.
KONST

Stolthet och fördom kallar Nationalmuseum sin stora höstutställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige 1750–1860. Med associationen till Jane Austens roman vill man locka nya besökare som drömmer om vackra empireklänningar och trånsjuka kvinnor. Titeln är oklar och faktiskt trivialiserande, för det som möter oss är det rakt motsatta: självmedvetna konstnärer med stadig blick och professionellt grepp om paletten.

De var framgångsrika yrkeskvinnor, firade av sin samtid och många gånger självförsörjande. Sedan orättfärdigt bortsorterade när historien ska skrivas. Vi känner igen det från andra områden, alltid detta arbete med att återupprätta bortsorterade kvinnor. Man blir lite trött över att det ska behövas och drömmer om den tid då de kan få glänsa tillsammans med sina manliga kolleger. För det är inget tvivel om att de skulle platsa. Det här i de flesta fall måleri av yppersta klass.

Stolthet och fördom är ett samarbete med amerikanska National Museum of Women in the Arts, som bedriver forskning och lyfter fram kvinnliga konstnärer genom århundradena. Där borta var titeln Royalists to Romantics, vilket visar respekt för konstnärerna som självständiga individer delaktiga i samtidens idéströmningar. Varför kunde man inte behållit den titeln?

Mina favoriter på utställningen är megastjärnorna Adélaïe Labille-Guiard (1749–1803) och Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som med sin fullfjädrade rokokostil fullkomligt slår knockout p

å betraktaren. Deras stoffmåleri är närmast overkligt ciselerat; siden sammet, utsökta spetsar, skira tunna slöjor likt hinnor. Varje strå och lock i de pudrade håruppsättningarna, glansen i en varm blick, rodnaden på kinden. Allt skildrat med en öm, noggrann sensualism, som berättar om kärlek till det tingliga bortom skrytet med själva uppvisningsmåleriet.

Både Labille-Guiard och Vigée-Lebrun var medlemmar av Akademin i Paris och högt respekterade porträttmålare. Eftersom kvinnor var utestängda från de modellstudier som krävdes för större historiska scenerier, blev porträttmåleri deras genre och marknad. I backspegeln kan man kanske säga att kvinnorna med detta fått en otippad fördel, för medan det historiska måleriet i dag mest känns som en samling gamla artefakter, har porträtten ofta förmåga att kommunicera över århundraden.

På kläder och håruppsättningar förstår man att modet redan på 1700-talet färdades snabbt från kontinenten. Hos vår egen Ulrica Pasch (1735–1796) är modellernas klädkod uppdaterad. Kreationer som verkar gjorda just för att ge porträttören utmaningar: ett hav av spetsar och tyger i skiftande strukturer och av olika opacitet. Och de märkliga frisyrerna där band och sjalar liksom knyts med nonchalans i det frissiga håret, uppklippt på huvudet och med långa lockar över axlarna.

Stoffmåleriet förefaller inte bara handla om realistisk avbildning, man upplever en rent abstrakt kvalitet. Bland veckens skickliga drivningar skapas som ett inre omedvetet landskap. Mina tankar går till Roberto Mattas (1911–2002) skira hybridformer, till något man kunde kalla ett slags begärsmanifestationer.

Men Pasch (första kvinnliga ledamot i Konstakademien!) är en människokännare av rang. Även om hennes porträtt är gjorda i tidens förskönande stil, så lyckas hon alltid skapa intressanta och unikt differentierade ansikten. Man känner verkligen att de är existerande människor, vilket också är lite kusligt.

På 1800-talet blir det mindre svårt för kvinnor att verka. Konstakademierna öppnar sig och det blir lättare att få stipendier och göra studieresor. Många kvinnor studerar för olika mästare i så kallade fruntimmersavdelningar, företrädesvis i Paris. Den här delen av utställningen är mer disparat, men det finns åtskilligt att upptäcka bland de många fina porträtten.

Svenskarna Sofie Adlersparre (1808–1862) och Amalia Lindegren (1814–1891) kan dock inte riktigt mäta sig med sina franska kolleger. De känns bakbundna av tidens idealism, bilderna drar ofta mot det sentimentala. Särskilt Lindegrens folklivsskildringar. De var uppburna i sin samtid och har naturligtvis en plats i historien bland dito manliga idea­lister. Att alla dessa konstnärer nu förs tillbaka in i historien och får sin upprättelse är mer än glädjande.

FAKTA

KONST Stolthet och fördom

T o m 20 januari 2012

Nationalmuseum

Konst

» Stolthet och fördom

Nationalmuseum

T o m 20 januari 2012

Konst

» Stolthet och fördom

Nationalmuseum

T o m 20 januari 2012