Nordström en spegel av sin tid – och vår

Konstnären som hamnade i skuggan av Zorn, Larsson och Hill

Borrebergt på barndomsön Tjörn är ett av de verk av Karl Nordström som just nu visas på Waldermarsudde i Stockholm.
Borrebergt på barndomsön Tjörn är ett av de verk av Karl Nordström som just nu visas på Waldermarsudde i Stockholm.
KONST

”Den natur han omger oss med är icke en natur för barn och ungdom att leka och svärma uti”, skrev Richard Bergh i Ord och Bild 1897, ”det är en natur för män - att grubbla i.” Året innan hade Karl Nordström valts till ordförande i Konstnärsförbundet, som nu skulle leda vägen för ett verkligt svenskt måleri. Berghs idealisering av Nordströms manlighetsattribut, var också en programartikel med det nationella som överordnad princip.

Utställningens rubrik ”Konstnärernas konstnär” avser att Nordström aldrig fick samma publika framgång som exempelvis Carl Larsson och Anders Zorn. Samtidigt är de verkligt inflytelserika konstnärerna från tiden naturligtvis Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. En stor del av den svenska 1900-talskonsten vore otänkbar utan dem. Detta lämnar Nordström i ett slags limbo, som Waldemarsudde inte gör mycket för att bringa klarhet i. Var han betydande, och varför?

På många sätt är Nordström en konstnär för vår tid. Han kan sägas ha banat vägen för ett mer renodlat måleri, som betonar process och form över motivets innebörd. Utställningen är en provkarta över olika sätt att lägga färg på duk. Samtidigt har motiven, liksom varje penseldrag, alltid ett syfte utanför sig själv. Han var både egensinnig, och programmatisk. Varje estetiskt val rymmer ett politiskt övervägande.

Efter hemkomsten från Grez-sur-Loing sökte sig Nordström mot dygnets mörka timmar, och målade skymningen. Avgörande blev tiden utanför Stockholm, på barndomens Tjörn och i Varberg. Det moderna livet försvann allt mer ur bilderna, och ersattes av karga klippor och orosmoln. I Varbergs fäste (1893) lyser den obehandlade duken mellan penseldragen. Bilden tycks som gjuten i ett stycke. För att måla så räcker det inte med att se, menade Bergh. Konstnären måste ”drömma över det han sett”, vara ”skald”.

I detta program ingick att bilderna skulle vara ”samtida”, och Nordström tog flitigt intryck av den nya konsten. Från åren i Frankrike, då han med Skogsgläntan (1884) blev en av de första svenskarna att ta till sig impressionismens idéer, till 1890-talets influenser från Paul Gauguin och syntetismen. Även 1910-talets bilder av västkustens soldränkta klippor vittnar om ett intresse för det senaste i den franska konsten.

Att gå till grunden med Nordströms politik hade antagligen varit mer klargörande vad gäller hans eftermäle. Han var ledande i kampen mot den akademiska konsten. Daterade fosterlandsideal skulle ersättas av en nationell folkgemenskap. Men tiden födde också en backlash, och Nordströms utfall mot kvinnor var hätska. Han tog avstånd från de delar av moderniseringen som inte passade honom. Han trivdes bäst i öppna landskap.

Genomgående för Nordströms måleri är den totala uppmärksamheten på dukarnas helhetskomposition. De svallande känslorna är alltid föredömligt organiserade över bildplanet. Det som rensas ur måleriet är varje form av lekfullhet och föränderlighet. Konstnärens inre rörelse ställs mot vågorna, och vindens nötande av klipporna. Också här finns paralleller till dagens intresse för en tid bortom människans horisont. Det som skildras är naturens kropp och evighetsprincip, bortom vardagens små ting.

På senare år har Waldemarsudde återgått till de säkra korten i opponentgenerationen. Här finns en stor samlad kunskap, som också försvårar nytänkandet. Likt Nordström lever vi i en tid med stora förändringar av politik och offentlighet. Hans bilder speglar sin tid, och vår egen. Nu kan de ses i samlad form, men utan den fördjupade förståelse som en mer genomtänkt utställning hade kunnat erbjuda.

FAKTA

KONST

Karl Nordström. Konstnärernas konstnär

Waldemarsudde

Till och med 25 maj