Rysk protest i Boden

Kul konst med politiskt ärende på Havremagasinet

KONST

Så kom då slutligen ryssen till Bodens fästning.

I försvarets gamla spannmålsförråd, Havremagasinet, numera en enastående snygg utställningslokal, har fyra hela våningar upplåtits till en sammanställning av rysk protestkonst från de senaste femtio åren.

Utställningen är noga med att framhålla protestkonstens specifikt ryska rötter, från det gamla Rysslands heliga dårar till Majakovskijs och Rodtjenkos plakatkonst på 20-talet.

Icke desto mindre är det mycket en västerlänning känner igen. 70-talets ryska artistrebeller använde Sovjetmaktens symboler på samma sätt som amerikanska popkonstnärer använde reklamen. Pussy riots och Artem Loskutovs provokationer påminner om när Abbie Hoffman och Youth International Party strödde sedlar över mäklarna på New Yorkbörsen på 1960-talet.

Det finns mycket smärta i somliga bilder: prostituerade, uteliggare och kravallpoliser blandas med klassiska religiösa motiv.  I ett uppträdande vid namn Jag biter Amerika och Amerika biter mig levde Oleg Kulik naken i en bur i en vecka, skällde som en hund och blev retad, matad och slagen av åskådarna.

Annars är det gott humör och unga glada vackra människor som dominerar utställningen, bara det en provokation i en kultur som har en sådan aktning för Lidandet och Konsten som den ryska.

Elena Artemenko gör reklam för ett protestset som kombinerar plakat, stol,

paraply och sjukvårdslåda, oumbärligt för den politiskt aktive medborgaren. Pusjkin, Putin och Jesus bildar den nya treenigheten. Blue Noses (namnet sägs syfta på revolutionens blåblusartister) gör roliga montagefilmer där Stalin knullar Trotskij, Chrusjtjov knullar Berija, för att inte tala om Gandhi, Kennedy, Gagarin, Julia Tymosjenko, prinsessan Diana och drottning Elizabeth. Alla knullar alla, alla makthavare är skitstövlar i en frejdig anarkistisk soppa.

Hållningen, utförandet, den genomförda smaklösheten – det är precis som Lars Hillersberg i det svenska 60-talet. Puss på ryska.

Eller som utställningskommissarien Andrej Jerofejev skriver i katalogen: ”Man kan säga att Blue Noses aktioner i första hand kommer ur en fientlig inställning till alla försök att återskapa en ordning med hjälp av goda idéer, oavsett var de kommer ifrån”.

Frågan är förstås – precis som med Hillersberg – om den här konsten verkligen kan bidra till att förändra någonting. Om det karnevaliska är något annat än ett hål i det auktoritära istäcket där man kan andas en stund innan man måste dyka tillbaka.

Jag menar, för oss gick det ju inget vidare.

Några mil från Havremagasinet, vid tingsrätten i Luleå, dömdes förra året en aktivist i Ofog till fängelse för att ha målat rosa fredsmärken på en landningsbana på F21. Då hade han redan suttit av två vändor för andra fredliga provokationer.

Av någon anledning heter denna utställning Pussy riot and the cossacks, i  stället för, förslagsvis, Pussy riot och kosackerna. Samtliga verktitlar är skrivna på engelska språket, inga på svenska. Det är synd att arrangörerna till en så påkostad utställning inte lagt ner några timmars arbete på att korrekturläsa de svenska översättningarna av programmets engelska texter.

Kanske vill man framför allt vända sig till gästande NATO-militärer? Men utställningen är kul. Och den karnevaliska yran lika evig som det fantasilösa förtrycket.

FAKTA

KONST

Pussy riot and the cossacks

Havremagasinet, Boden

T o m 28 september