Se verket skapas framför dina ögon

Ylva Ogland målar inför besökarna på Bonniers konsthall

1 av 3
Ylva Ogland, pågående ritual i ”Målarens ateljé, skuggvärlden”, 2015. Foto: Sofia Runarsdotter
KONST

Ylva Ogland har gjort sig känd för att låta liv och konst flyta samman. Viktiga händelser i livet, som faderns död och döttrarnas födelse, blir en del av konstnärskapet. Ateljén i hemmet är samtidigt familjens vardagsrum och barnen är medskapande aktörer i ritualer och i olika performance.

När nu Ogland fått Bonniers konsthall till sitt förfogande begagnar hon utrymmet för att skapa en snitslad bana i fyra akter där hon använder måleriet handgripligt som en form av installation. Rum har skapats av uppspända dukar. Samtidigt pågår arbetet i själva utställningen med att skapa nya målningar och performance.

Tankarna går till Niki de Saint Phalles installation HONen katedral från 1966, där besökarna kunde gå in genom skötet på en jättelik kvinna. Men här får man inte gå igenom de hål i dukarna som representerar det födande skötet. I stället får man sätta sig på huk och betrakta ett bergslandskap, vars förebild kommer från Leonardo da Vincis målning Madonnan i grottan.

Som landskapsmåleri är det inte särskilt imponerande, utan påminner mer om fonden på en teaterscen. Vilket nog är avsikten, hålen i dukarna är nämligen utskurna under en ritual på Drottningholms slottsteater före utställningen. Det teatrala gör att det känns som att befinna sig bland kulisser. Lite tomt, lite stumt.

I den första akten Skuggvärlden får man kika in i konstnärsateljén genom springorna mellan de inåtvända dukarna. Här arbetar konstnären med nya målningar som i en epilog till utställningen kommer att fullbordas på Drottningholms slottsteater i en ritual. Måleriet blir till en schamanistisk akt, det är det repetitiva och rituella som förefaller vara huvudsaken, inte den enskilda bilden.

Den andra akten är Döden och behandlar faderns död. Ett stilleben i trettio versioner där föremålen erinrar om faderns heroinmissbruk: vallmofrökapslar, en spruta, ett ljus och en sked etcetera, är mer omsorgsfullt. Det rör sig om ett ganska sakligt, illustrativt och lite platt måleri.

Den virtuositet som det talas om när det gäller Ogland har jag aldrig lyckats få syn på. Jag kan inte se att hon använder sig av de variationsmöjligheter när det gäller form och färg som måleriet erbjuder. Hennes register är tämligen snävt.

Det överskuggande förefaller vara ämnet. Och det kan naturligtvis vara gripande, som i de trettio porträtten av faderns ansikte i dödsögonblicket. Här är det återigen det rituella som är det väsentliga, inte varje enskild målning.

Målningarna i den tredje akten Födelsen klarar sig bättre. Delvis för att man inte kan betrakta dem annat än i mellanrummet mellan de inåtvända dukarna som står i en stor rektangel i rummet. De trettio bilderna föreställer konstnären då hon nyss framfött sin andra dotter i hemmet. Det är ett fruset ögonblick då moderkakan ännu inte lämnat kroppen och barn och mor är förbundna genom navelsträngen. Här är måleriet sinnligare och det finns ändå något i ögonblickets intensitet som griper tag i mig.

Fyra stora bilder av placentor möter en i den avslutande akten Den verkliga världen. Som måleri betraktat är de inte riktigt artikulerade, de vilar någonstans mellan skiss och mer utstofferat arbete och känns också de som en form av scenografi. På vilket sätt denna fjärde akt handlar om den verkliga världen är lite oklart.

Besökarna få be en museivärd att öppna ett skåp, denne iklär sig då en mask och låser upp. Där inne finns pyttesmå repliker av konstverken i utställningen, en marionettdocka i mänsklig storlek som är sönderdelad samt föremålen från stillebenen. Det hade varit intressant om de små replikerna hade varit utförda som miniatyrmåleri, men motiven är blott antydda. De är tecken för målningar som tycks skapade i hast.

Det är just sådana detaljer som gör att utställningen som helhet brister. Jag saknar omsorgen om enskildheterna. De stora anspråken och den starka existentiella tematiken hade vunnit på en starkare närvaro i det lilla.

FAKTA

KONST

Hon i fyra akter

Ylva Ogland

Bonniers konsthall

Till och med 26 juli