En öppning mot världen

Biennalen i Venedig har fler centrum än Europa

1 av 3
Raqs Media Collective: ”Coronation Park”, 2015. Glasfiberskulpturer i Giardini. Foto: Alessandra Chemollo, Courtesy by la Biennale di Venezia
KONST

Ordet, Naturen och Teatern. Så skulle jag sammanfatta årets upplaga av Venedigbiennalen.

Det vilar något av sträng predikan över hela arrangemanget. I Giardini, i huvudbyggnaden, har Arenan byggts. En plats för performance men framför allt för det så kallade oratorium där Karl Marx Kapitalet

läses av två skådespelare flera timmar varje dag.

Platsen, den stora scenen och gradängerna, dominerar helt sin omgivning: hur man än går kommer man dit, och var man än befinner sig sipprar ljuden ut. Kapitalet blir ett svar på förra biennalens betonande av psykoanalysen (då ställdes bland annat C G Jungs bilder ut).

Utgångspunkten är alltså, liksom då, förankrad i en idévärld född på 1800-talet. Fast den här gången betonas industrialisering, kolonialism, brutal kapitalism och motstånd.

Många verk handlar mer eller mindre explicit om arbete, aktivism, protest. Den konstnärlige ledaren Okwui Enwesor har, inte helt oväntat, fått in fler konstnärer från den afrikanska kontinenten och något färre medelålders vita män.

Bortsett från representationsfrågor – det är som vanligt ont om kvinnliga konstnärer, av alla bakgrunder – så har Enwesor byggt storstilade teatrala och näst intill ceremoniella rum.

I Giardini utgörs entrén av arte povera-konstnären Fabio Mauris enorma stege upp till det dekorerade taket. Denna möjliga Jakobs stege har sin pendang allra längst bort, där Thomas Hirschhorn skapat ett av sina kaosrum och rent av tycks ha krossat taket. Verket Roof off är energi där Mauris stege är humoristisk elegans. Båda uttrycker vanvördighet.

Vägen genom byggnaden hålls ihop av dessa tydliga uppåtsträvande verk. Lägg till läsningen av Kapitalet och huvudutställningen skalas av till något av en mässa.

Ett av de absolut finaste rummen förändrar emellertid tonen. Rirkrit Tiravanijas Demonstration drawings är just vad de heter. Ganska små, minutiösa, teckningar med motivet demonstration. Fotografier som Tirivanija har anlitat några thailändska konstnärer att rita av.

Teckningarna är väldigt övertygande, den tid som lagts ner är en manifestation av motivets och de deltagandes styrka. Det finns en jämn blekhet som både tonar ner, reducerar, och förenar. Samtidigt som hela den globala maktstrukturen även i konstvärlden friläggs genom att Tiravanija har outsourcat själva arbetet.

Arbetet är i centrum för många verk, särskilt om man lämnar huvudutställningen och tar sig till andra paviljonger och utställningsplatser. Men det är mest frågan om dokumentära skildringar av arbete, det synliga, oftast manligt kodade arbetet.

När Jimmie Durham, långt bort från huvudutställningen borrar sig ner i Venedigs struktur, i det arbete som får staden att fungera, blir resultatet finstämda objekt och skulpturer, rör, glas. Arbetet som närvarande frånvaro.

Om huvudutställningen i Giardini är Ordet, så är Arsenale Teatern. En ceremoniell form av konstteater, där det gamla båtvarvets enorma rum byggts om till kyrklik treskeppighet. Performance och ljudlig opera står mot det museala, där montrar dominerar – stora rum av samlande, encyklopedisk kunskap. Entréns våldsamhet – Abdel Abdessemeds hotfulla ”knivbuketter” – får en rent pacifistisk avslutning i Sarah Szes The last garden, hundratals meter bort.

Så byggs årets biennal: rytmiserat, sammanhållet, elegant. Men titeln All the World’s Futures är knappast relevant. Vi befinner oss snarare fortfarande på en dokumenterande och samtidsanalyserande nivå. Om det finns någon framtid, för det gör det i den del verk, så är den dystopisk.

Möjligen kan vi glädjas åt att den är allas, som nycklarna i den bejublade japanska paviljongen (Chiharu Shiotas The Key in the Hand). Hela världen är troligen på plats. Och det är inte Europa som är dess enda centrum.

I The union of fire and water, med konstverk av Almagul Menlibayeva och Rashad Alakbarov som samspelar med det väl dekorerade Palazzo Barbaro, dras paralleller mellan Venedig och Baku. I My East is your West är det än mer handfasta möten, mellan Venedig och Lahore, när konstnärerna Shilpa Gupta och Rashid Rana tillsammans skapar världar av den europeiska konsthistorien och de möjliga resorna i öst.

Allra mest konkret är den isländska paviljongen, som i år huserar i kyrkan Santa Maria della Misericordia, utstädad och nydekorerad till moské. Denna konstmoské har tillkommit i samarbete mellan konstnären Christoph Büchel och den muslimska gruppen i Venedig, ska under utställningsperioden fungera som samlings- och bönerum.

Det har redan höjts röster om att moskén måste stängas av säkerhetsskäl – hot förväntas komma från både extrema islamister och de gamla vanliga antimuslimska grupperna. Sorgligt, för rummet är fint och den försonande ansatsen betydelsefull i tider av ständigt ökande motsättningar.

Venedigbiennalen är en ständigt svällande organism. I år har politiken återvänt – och de svenska konstnärerna. Fler än på många år deltar i huvudutställningen: Petra Bauer, Carsten Höller, Meriç Algün Ringborg, Runo Lagomarsino.

Och i en svensk paviljong, inhyst i Arsenale, visas en retrospektiv med Lina Selander. Inramad av enorma draperier knyter den an till huvudutställningens känsla för teatralitet och Selanders konsekventa arbete lite vid sidan av historieskrivningens huvudfåra gör hennes konst så helt rätt i relation till så många andra verk på biennalen.

Ett av biennalens mest gripande verk är Vertigo Sea, en film-triptyk av John Akomfrah. Här vävs Moby Dick samman med flyktingkatastrofer i världen, Medelhavets alla dödsbåtar med båtflyktingarna från Vietnam, med världshavens skönhet och fiskarnas hunger. En uppfordrande film som inte kompromissar med poesin. Och en av många verk som frossar i Natur. I den där döende skönheten som bara en riktig naturfilm kan ge.

Ordet, Teatern och Naturen – visste jag inte bättre skulle jag tänka att biennalen egentligen handlar om flykt. Både orden och det teatrala är en sorts skydd, fetischer som besvärjer en allt mer svårhanterlig värld. Och naturen, ja, den kanske har svar. Fast jag har aldrig sett så många brända trädstammar på en biennal förut.

FAKTA

KONST

All the World’s Futures

56:e internationella biennalen

Venedig, till och med den 22 november